Herr talman! Jag tackar Nadja Awad för frågan, även om jag egentligen inte vet vad frågan var. Kanske handlade den om det sista, alltså om huruvida vi satsar på personalen inom äldreomsorgen. Det tycker jag att vi gör.

Nu debatterar vi ett språkkrav inom äldreomsorgen. Där handlar det också om att kunna förstå sina kollegor. Jag har ofta varit praktikant ute i olika verksamheter, och jag hoppas och tror att mina kollegor här inne gör exakt samma sak. För tio år sedan, tror jag, kom jag till en arbetsplats där personalen sa: Den där personen är det ingen idé att du pratar med, för hon förstår ingenting. Hur kollegial är man när man säger en sådan sak? Det hade varit bättre om personen hade varit rustad så att hon kunde förstå svenska när hon kom till arbetsplatsen.

Jag tycker att det är kollegialt att man får delta tillsammans med kollegorna och att man kan sitta och fika och småprata om familjen eller om aktiviteter man ska ägna sig åt. Jag tyckte inte att personerna på arbetsplatsen jag nyss nämnde var kollegiala.

Det språkkrav som vi nu inför gör att alla förstår, så att man kan sitta och småprata. Det ska inte bli några förvecklingar i vården. Det tycker jag är att ta ansvar såväl för de äldre som för kollegorna och för de personer som befinner sig på arbetsplatsen.