Herr talman! I dagens debatt tänker jag fokusera på litteratur, musik och några av Vänsterpartiets förslag som rör de nationella minoriteternas rätt till språk och kultur.

Berättandet i dess olika former bär så mycket av vår historia, kultur och identitet. Litteraturen är ett arkiv för människans samlade fantasier, drömmar och begär. Genom läsandet utvecklas vårt ordförråd och med det vilka tankar som blir möjliga att tänka och vad som blir möjligt att förstå om omgivningen. Genom goda villkor för översättare, författare och illustratörer öppnas hela världens berättelser för oss, med allt vad det innebär i form av vidgade vyer, nya tankar och förståelse för andras erfarenheter och åsikter.

Från Vänsterpartiets sida ser vi att det finns en mängd aktuella utmaningar inom litteratursektorn som behöver adresseras politiskt. Den senaste större litteraturpolitiska utredningen gjordes 2012. De propositioner och satsningar som kommit sedan dess har främst varit inriktade på läsning och bibliotek, eller på läsfrämjande verksamhet i bred bemärkelse. För en heltäckande litteraturpolitik behöver man ta ett helhetsgrepp om alla delar i det litterära ekosystemet, det vill säga även skapande, förmedling och distribution.

Svenska folkets sätt att ta del av litteratur har förändrats radikalt de senaste åren. De strömmade ljudböckerna tar allt större plats, medan köpen av fysiska böcker minskar. Nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och i slutändan även författare och översättare. Både författare och förlag utan egna streamningstjänster beklagar den starka ställning som ett fåtal aktörer har fått på denna växande marknad. De nya affärsmodellerna har inneburit lägre ersättning per läst bok, och avtalen mellan strömningsplattformarna och förlagen är sällan transparenta för författarna.

Att färre har råd att försörja sig på sitt skrivande kan i förlängningen resultera i färre utgivna böcker av svenska författare. Illustratörer går samma öde till mötes, då de inte får någon ersättning alls när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna.

Vi har förstås inget emot ljudboken i sig, och vi ser att strömningstjänsterna tillgängliggör litteraturen på ett fantastiskt sätt. Det är affärsmodellerna som är problematiska.

De stora ekonomiska bekymmer som många delar av branschen upplever har väckt intresse för mer reglering och för en översyn av stöden hos olika myndigheter.

Utöver detta finns många andra frågor som behöver besvaras. Det handlar bland annat om teknikneutralitet, AI, digitalisering, prisreglering, frågor om de olika stöden och branschens förutsättningar i bred bemärkelse.

Vänsterpartiet anser att det behövs vissa politiska åtgärder för att lösa en del av detta. Annat kan de olika delarna av branschen förhoppningsvis lösa själva. Vi menar att det behövs en utredning som tar ett helhetsgrepp, som stöd för alla aktörer. Därför har vi motionerat om att regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som jag nyss räknade upp och genomlysa hela det litterära ekosystemet. Jag har tidigare uppfattat att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit positiva till en sådan utredning. Med en ny regering i höst kanske vi kan få till det.

Herr talman! Jag vill tala lite grann om musik.

Varje generation har utifrån de musiktraditioner som funnits fått försöka erövra sitt eget utrymme och sin egen musik. Det finns i dag ett brett spektrum av genrer och en musikalisk mångfald i vårt land som vi har anledning att vara stolta över. Dessa genrer och stilar lever dock under väldigt olika ekonomiska villkor.

Jag menar att det är politikens ansvar att musiken i landet får förutsättningar att utvecklas och expandera. Musik är tillsammans med film den konstart som ungdomar från alla samhällsklasser kommer mest i kontakt med, både som mottagare och som utövare. Vi har också 600 000 personer i landet som sjunger i kör. Ungdomar repar och spelar i band i tusentals källare och tillfälliga lokaler. Intresset för visan har dessutom utvecklats starkt, och vissjungandet har blivit en rörelse som förenar över generationsgränserna. Villkoren är dock som sagt olika.

Musik- eller kulturskolor finns i nästan alla kommuner. Vi har lokala orkestrar, körer och musikhus samt regionala och nationella institutioner som utgör stommen i det offentligt stödda musiklivet. Samtidigt står det fria musiklivet – professionella grupper, musiker och sångare – för en mycket stor del av musikutbudet. Deras konstnärliga frihet är av vital betydelse för musikens utveckling.

Samtidigt som det finns ett stort intresse för att utöva och ta del av musik är de politiska strukturerna ett lapptäcke. Många partier talar gärna om det svenska musikundret, men samtidigt fattas beslut som förstör det ekosystem som behövs för att stötta nya talanger.

Förutsättningarna för svenskt musikliv har förändrats mycket de senaste åren, bland annat beroende på digitaliseringen och globaliseringen. Användningen av AI ställer nya krav på upphovsrätten. Sedan Rikskonserter försvann har nya turnéstrukturer utretts, och flera av Kulturrådets stöd är rejält översökta. Efter pandemin har allt fler enskilda företag och större kommersiella aktörer tilldelats medel som tidigare kunnat gå till föreningslivet. Musikfestivaler och ideella aktörer beklagar att de har svårt att passa in i dagens strukturer och har fått tuffare förutsättningar.

De stora nedskärningarna inom studieförbundens verksamhet har vi i kulturutskottet debatterat många gånger. De har slagit extra hårt mot musikverksamhet; man har inte haft råd att behålla replokaler och musikhus. Vi ser också att det saknas små och mellanstora scener för den som är i början av sin karriär. I många tätorter finns det även en diskussion om ljudnivåer med koppling till musiklivet.

Kulturrådet fick i uppdrag av regeringen att kartlägga tillgången till musikscener i hela landet, och man har kommit med en rad rekommendationer. Vi tror dock att det finns behov av ett helhetsgrepp på musiksidan, precis som på litteratursidan, och föreslår även på det här området en större utredning.

Herr talman! Några av de mer konkreta förslag som det går att göra något av här och nu finns på de nationella minoriteternas område. Där har Vänsterpartiet en rad förslag. Ibland hamnar de på konstitutionsutskottets område, och ibland hamnar de här i kulturutskottet.

I dag lyfter vi fram två viktiga teatrar: Giron Sámi Teáhter och Tornedalsteatern. Det finns en färdig utredning om upplägg och kostnad för att skapa en samisk nationalscen, så här menar vi att det bara är att trycka på knappen och köra.

Vi har motionerat om att ta reda på hur villkoren skulle kunna förbättras på samma sätt för Tornedalsteatern, men vi har tyvärr inte fått med oss en majoritet i utskottet. Därför vill jag yrka bifall till reservation 8 under punkt 9, som handlar om just det här. Jag vet att några partier har sett behoven, och jag hoppas att fler kan ställa sig bakom detta.

En av Tornedalsteaterns största insatser är dess arbete med att synliggöra meänkieli och tornedalsk kultur. Genom föreställningar som vävs samman av musik, berättande och humor hålls språket levande och tillgängliggörs för nya generationer. På så sätt har teatern blivit en central aktör i revitaliseringen av minoritetsspråket och i arbetet med att stärka den lokala identiteten.

Om vi på allvar ska skapa bra förutsättningar för våra minoritetsspråk, inte bara att överleva utan också att utvecklas, behövs rejält mycket bättre förutsättningar för kulturen. Utöver satsningar på teater vill vi se en långsiktig finansiering av resursbibliotek och språkcentrum. Det är tråkigt att regeringen har skurit ned på dessa resurser.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag också lyfta upp att vi vill utöka minoritetsspråksstatusen att gälla även älvdalskan och teckenspråket men att dessa förslag som sagt har behandlats i konstitutionsutskottet tidigare.