Herr talman! Språk är en grundläggande del i att vara människa och kanske, i filosofisk mening, i alla former av liv. Linné kanske skulle ha sagt att stenar har ett språk.

Det är genom språket vi kommunicerar, gör oss förstådda och förstår andra och vår omvärld. Språket skapar mening, tillhörighet och gemenskap. Språkförbistringar kan vara grunden till det motsatta. Språket är i den meningen politiskt laddat men också ett ansvar för politiken att hantera.

Tillgång till språk är helt centralt för delaktighet i samhället. Tillgång till sitt eget språk är grundläggande för att förstå sig själv och den egna historien.

Själv läste jag hemspråk, estniska, genom hela grund- och gymnasieskolan. Jag lärde mig tyvärr inte tillräckligt för att kunna tala flytande, men det var det språk som mina morföräldrar talade och som min mamma talade med sin syster. Även om Estland då på många sätt var ett sagoland oerhört långt borta, nästan som i en annan dimension bortom den sovjetiska muren, var språket länken till en stor del av min egen identitet. Jag tror därför att jag vet något om innebörden i att förvägra någon tillgång till sitt eget språk.

Så har vi gjort historiskt här i Sverige, med våra ursprungsfolk och med de dansktalande i Skåne, Halland och Blekinge på 1600-talet – men faktiskt inte med esterna under samma period, även om vi grundade ett universitet i Tartu, precis som vi gjorde några decennier senare i Lund. Assimileringspolitiken mot samerna, tornedalingarna och kvänerna utgör däremot ett helt eget avsnitt, ett dystert kapitel, i svensk historia. Det är en process som lämnat sår.

Vi har pågående och avslutade sanningskommissioner för de här grupperna. Dem behöver vi ta tag i och följa upp för att försoningsarbetet ska bli bra. Just det ingår inte i det här betänkandet. Däremot har Miljöpartiet motionsyrkanden i betänkandet om att tillgängliggöra våra minoritetsspråk genom resursbiblioteken. Vi vill också stärka Tornedalsteatern och ge Giron Sámi Teáhter ett uppdrag som nationalscen för att stärka kulturen och språken.

Det finns också motionsyrkanden om älvdalskan i betänkandet. I Miljöpartiets nyantagna partiprogram står att vi vill lyfta älvdalskans ställning och erkänna den som ett minoritets- eller möjligen ett landsdelsspråk. Samtidigt ska de nuvarande fem nationella minoritetsspråken fortsätta att bevaras men också utvecklas.

Teckenspråkets ställning behöver också stärkas. I den lag som riksdagen antog 2009 står att teckenspråk ska både skyddas och främjas, men det fungerar inte riktigt i dag. Vi behöver stärka teckenspråkets status och ställning och tydliggöra ansvaret, för det handlar återigen om tillgången genom språket till samhället men också till det egna kulturarvet och till kulturlivet, inte minst för barn. Det gäller skola och utbildning. Vi behöver en teckenspråkslag, en sådan som finns i flera av våra nordiska grannländer, och en nationell handlingsplan för att stärka teckenspråkets ställning i samhället.

Herr talman! Svenskan är ett litet språk i en globaliserad värld. Det svenska språkets ställning kan absolut inte tas för given, och för att värna språket krävs aktiva och långsiktiga insatser.

Regeringen gör en hel del på det området nu; det ska erkännas. Den nya lagen om skolbibliotek och det läsfrämjande arbetet, som vi förvisso har arbetat med länge men som regeringen har stärkt under mandatperioden, är avgörande för att utveckla ordförråd och språkförståelse och skapa en levande språkkultur.

Men en annan helt central roll i det här har public service. Där har regeringen nu dessvärre lämnat det här med att vi brukar hitta blocköverskridande konsensus kring sändningstillståndet med uppdrag och medelstilldelning.

Den privata sektorn har också en roll för det svenska språket, inte minst inom film, tv och annan kulturproduktion på svenska.

Vi är också mitt uppe i ett teknikskifte som utmanar på många sätt.

I det här betänkandet, herr talman, finns motionsyrkanden från Miljöpartiet om att värna det svenska språket inom AI-utvecklingen, inom läsfrämjande satsningar och inom litteraturpolitiken.

Herr talman! Den här debatten handlar också om konstarterna. Inom scenkonsten har jag och Miljöpartiet en motion om att värna livekulturen. Vi ser en tendens att den levande kulturen trängs undan från stadskärnorna i de större städerna men också bort från de mindre orterna och landsbygden. Vi behöver revitalisera livescenerna och det levande kulturlivet över hela landet så att människor kan både uppleva och utöva kultur på goda och rättvisa villkor.

Motionen behandlar som helhet ett paket med åtgärder. Det handlar om att skapa så kallade kulturljudzoner i städerna – här ligger Malmö och Göteborg i framkant – men också om att stärka livekulturens infrastruktur.

Vi behöver också ta tag i och sätta stopp för privata företag som lurar människor, rent ut sagt, att betala skyhöga belopp för biljetter till konserter och annat – biljetter som i vissa fall inte ens är värda något. Vi vill införa ett förbud mot försäljning av andrahandsbiljetter till överpris.

Vi vill också öka tillgången till replokaler. Vi vill se fler spelplatser för musik, teater och festivaler. Vi vill stärka arrangörsledet så att det går ihop ekonomiskt, inte minst för den ideellt organiserade kultursektorn som står för en stor del av de här arrangemangen.

Herr talman! Filmpolitiken är ett sorgebarn i Tidöregeringens Sverige. Svensk film borde vara i världsklass. Vi har en lång och stolt tradition av regissörer och skådespelare men också inom allt det arbete som sker bakom kameran med teknik, filmmusik, bild och foto. Bara för någon vecka sedan vann Ludwig Göransson sin tredje Oscar för bästa filmmusik. Det är ju fantastiskt. Men svensk film mår dåligt.

Sverige ligger nu i Europas bottenliga vad gäller offentlig finansiering. Det får konsekvenser. Våra filmskapare och våra filmproduktioner flyttar utomlands. Det svenska språket, som jag inledde mitt anförande med, hörs inte längre i samma utsträckning i spelfilmer och dokumentärer. Svenska miljöer visas inte längre på filmdukarna. Film är en konstart som är känslig för samhälleliga förändringar.

När Miljöpartiet första gången fick tillträde till Kulturdepartementet hade det gamla filmavtalet krackelerat. Vi tog tag i situationen och skapade en ny filmpolitik, en helstatlig filmpolitik. Nu har tiden runnit ifrån också den politiken. Men med Moderaterna på Kulturdepartementet händer tyvärr väldigt lite.

En utredning tillsattes, alldeles för sent. Men den kom, och den kom med bra förslag som handlar om att stärka finansieringen, både från statligt och från privat håll.

Produktionsincitamenten behöver stärkas. En biografavgift bör införas för att få med biografägarna, som samtidigt kan kompenseras genom sänkt biomoms. Och för att få in ytterligare medel från den privata sektorn – breddad finansiering – föreslås att en avgift ska tas ut från strömningsjättarna. En filmfond behöver skapas.

Det här är bra förslag som jag och Miljöpartiet gärna skulle se genomföras, men någon proposition har vi fortfarande inte sett. Det sägs att den ska komma före sommaren, tyvärr för sent för att beslutas under mandatperioden, men vi vet ingenting om vad den ska innehålla. Och svensk film fortsätter med Tidöregeringen att hamna i Europas bottenliga.

Herr talman! Jag ska avsluta med ytterligare ett område där regeringen har visat en senfärdighet som för mig är obegriplig. Det handlar om privat, breddad finansiering. Här har också en utredning tillsatts, men det är tyvärr för sent för att något ska kunna genomföras under mandatperioden. Miljöpartiet ser gärna att mer privata pengar är med och finansierar kulturen, men det är då helt centralt att kulturen inte blir styrd och att armlängds avstånd hålls.

En lågt hängande frukt är att utveckla enprocentsregeln, vilket Miljöpartiet fört fram och som finns med i betänkandet i dag. Det är en icke tvingande regel som Sverige haft i 90 år och som handlar om att stödja bild- och formkonstnärer och samtidigt få ut mer konst och kultur i det offentliga rummet.

Det är framför allt kommuner och regioner som har bidragit och varit delaktiga, men i min hemkommun, Stockholm, har vi sedan länge ett väl utarbetat system för att också privata byggherrar ska kunna välja att vara med. Kommunen står för hela processen från projektering och upphandling till installation och avtäckning – och, om man vill, vernissage.

Miljöpartiet föreslår att uppdrag ska ges till någon lämplig myndighet att stötta fler kommuner och regioner i ett sådant här arbete för att få in fler aktörer och stärka den privata och breddade finansieringen av kulturen.

Med det tipset till regeringspartierna vill jag avsluta med att yrka bifall till reservation 5, herr talman. Reservationen handlar om gestaltad livsmiljö. Det är ett politikområde som Miljöpartiet tog fram i samarbete mellan våra tre dåvarande ministrar för kultur, bostadsfrågor och miljö. I det här yrkandet handlar det om att barn har rätt till sin egen miljö och rätt att vara med och bestämma om sin egen närmiljö. Det är en del i ett paket som vi kallar för kulturell allemansrätt för barn och unga. Detta är en viktig pusselbit i att uppfylla FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är en del av svensk lag.

(Applåder)