Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 2. Vi har fått en otrolig start på idrottsåret i Sverige. Vi har sett prestationer som berör, inspirerar och skriver historia.

När Nikolaj Majorov och Milla Ruud Reitan klev ut på den olympiska isen som Sveriges första isdanspar i OS handlade det inte bara om ett program. Det handlade om mod, om att våga gå före och om att öppna dörrar för fler.

Samtidigt spred sig något annat över hela Sverige: curlingfeber. Jag tror att hela landet satt klistrad framför tv:n och följde varje sten, varje sopning, varje avgörande poäng. Det säger någonting om idrottens kraft. Den förenar oss.

Men de där dörrarna och de där ögonblicken uppstår inte av sig själva. De öppnas av människor, av föreningar och av ideella krafter.

Extra stolt är jag såklart att många av de fantastiska olympierna och paralympierna kommer hemifrån, från Västernorrland.

Frida Karlsson visar gång på gång vad som är möjligt i skidspåren. Det är VM-guld, OS-medaljer och prestationer i absolut världsklass.

Visst minns vi Ebba Andersson i OS-stafetten. För att citera kungen: Vilken vurpa, Ebba! Jag har aldrig sett en längdåkare flyga i luften på det sättet. Det var fantastiskt! Och det är lätt att hålla med. Det säger någonting om dramatiken, men också om modet att resa sig och fortsätta.

Så har vi Frida Westman, som brutit ny mark. Hon är den första svenska kvinnliga backhopparen i OS.

Jag har nämnt några av alla fantastiska olympier. Det här är ingen slump. Det är resultatet av ett starkt föreningsliv, av ideella krafter och av en lokal gemenskap som bär.

Herr talman! Vi har också sett fantastiska framgångar i Paralympics. Ebba Årsjö dominerade de alpina tävlingarna med tre guld och ett brons. Alpinisten Elijah Primak gjorde sitt första Paralympics, med mod, offensiv åkning och en vilja att utmana. Det är precis det som idrott handlar om.

År 1976 avgjordes de allra första paralympiska vinterspelen i Örnsköldsvik. Det ligger också i mitt Västernorrland. Att få vara med och fira 50 år av idrottshistoria var verkligen fint och något att vara riktigt stolt över.

Men det finns ett men, för det är samtidigt en påminnelse om att arbetet inte är klart. För många innebär parasport ofta högre kostnader för utrustning, resor och ledsagning. Bristande tillgänglighet och ojämlikt stöd som färdtjänst och hjälpmedel gör att många stängs ute.

När stödet i LSS dessutom urholkas handlar det inte bara om vardagens praktiska möjligheter. Det slår också direkt mot möjligheten att träna, tävla och utvecklas inom sin sport. Idrott ska vara glädje, gemenskap och möjlighet. Det ska inte vara en kamp vid sidan av idrottskampen.

När vi sitter i tv-soffan och hejar fram våra idrottare känner vi stolthet. I Milano Cortina tog Sverige 18 medaljer i OS. Det var extra roligt att vi var bäst i världen på damsidan. Vi tog sju medaljer i Paralympics.

Vi håller andan i takt med varje stavtag och jublar vid varje målgång. Men när applåderna tystnar måste vi ställa oss en avgörande fråga. Ger vi verkligen våra idrottare från den lokala föreningen till världseliten de förutsättningar de förtjänar?

Elitidrottare vittnar om att de ibland tvingas leva på stöd från familj och vänner för att kunna fortsätta. De representerar Sverige på världens största scener. De bär våra färger i OS och VM, tränar hårt varje dag, inspirerar oss alla och är viktiga förebilder för våra barn och unga i hela landet.

Men hur ser det ut med tryggheten när livet förändras? Är det rimligt att de som satsar allt för Sverige ska behöva oroa sig för sin försörjning om de blir sjuka, eller när de vill bilda familj? Nej, det tycker inte jag.

Därför behöver vi se över hur elitidrottares inkomster räknas i våra trygghetssystem när det gäller både sjukpenning och framtida pension. Den som representerar Sverige ska också kunna känna en grundläggande ekonomisk trygghet, både här och nu och längre fram i livet.

Runt om i landet kämpar föreningar med små resurser och växande administration. Ansökningar om kortsiktiga projektbidrag tar överhanden när det som behövs är långsiktiga och stabila grundstöd. Föreningskassörer får lägga orimligt mycket tid på att hantera regler. Vissa har inte ens uppdaterats sedan 30-talet.

Friluftslivet har runt två miljoner medlemskap i 28 organisationer. Det är precis som idrotten en stark folkrörelse. Det är ledare som varje vecka ger barn och unga kunskap, gemenskap, demokrati och trygghet.

De lär dem att orientera sig, samarbeta och klara sig i naturen. Det är kunskaper som inte bara stärker individen utan också vår folkhälsa och vår gemensamma beredskap. Men det finns en sak som skaver.

Om en fotbollsförening ger sin tränare 1 000 kronor som tack, då är det enkelt. Föreningen behöver inte betala sociala avgifter. Men om en scoutförening ger sin ledare 1 000 kronor, då blir det genast dyrare och krångligare.

Det är samma insats och samma engagemang men olika regler. Här vill vi såklart se likvärdiga villkor för alla ledare. Engagemang ska värderas lika oavsett om det sker på en plan eller i en skog.

Föreningar, idrott och friluftsliv är så mycket mer än aktiviteter. De är själva ryggraden i ett levande samhälle. Här möts människor över generationer, bakgrunder och erfarenheter. Här byggs gemenskap, tillit och framtidstro. Idrotten ger rörelseglädje, stärker både kropp och själ och lär oss samarbete och ansvar. Friluftslivet öppnar dörren till naturen. Föreningslivet knyter allt samman med ideellt engagemang som gör det möjligt för fler att vara med, växa och känna tillhörighet.

När vi satsar på föreningar, idrott och friluftsliv investerar vi inte bara i fritid. Vi investerar i hälsa, demokrati och ett starkare samhälle.

Vi vill sänka trösklarna och skapa likvärdiga förutsättningar så att fler kan uppleva rörelseglädje, oavsett plånbok, funktionsförmåga eller var i landet man bor.

Herr talman! Centerpartiet vill satsa och stärka elitidrottares trygghet. Vi vill riva hinder för parasporten och minska byråkratin som tynger föreningslivet.

Vi vill säkerställa långsiktiga stöd och ge friluftslivet den roll det förtjänar i ett starkare och mer robust Sverige. När vi ger rätt förutsättningar, då växer både människor och samhälle, och resultaten syns.

Våra friidrottare gör sitt bästa inomhus-VM på över 20 år. I går startade SM-veckan i Umeå, som samlar Sverige igen.

Jag tänker på den lilla killen i Luleå som älskade att åka ismaskin. Jag tänker på alla våra barn och unga, i skidspår, i ishallar och på idrottsplatser.

Vilka av dem blir nästa Frida Karlsson? Vem blir nästa Ebba Årsjö? Det vet vi inte. Men vi vet en sak: Det är vårt ansvar att ge dem chansen.

(Applåder)