Herr talman! I går debatterade vi kulturutskottets motionsbetänkande om det civila samhället och folkbildningen. Dagens debatt handlar om idrott, friluftsliv och spel. Idrott och friluftsliv är ju egentligen också en del av det civila samhället. Det gäller även spel, i alla fall de föreningsdrivna lotterierna, som står för en stor del av finansieringen av föreningslivet och civilsamhällets organisationer. Den är den privata delen, den breddade eller kompletterande delen, av finansieringen.

Sverige har ett starkt föreningsliv. Det är bra, och det engagerar människor. Idrottsföreningar finns över hela landet, och de är ofta starka på mindre orter. De skapar mening och starka band mellan människor, och de bidrar också till folkhälsan genom både rörelse och den gemenskap som skapas när man gör något tillsammans. De stärker demokratin och bidrar till ett starkare lokalsamhälle och till beredskapen.

Politiken behöver vara med och ta ansvar. Vi har en bra konstruktion för statens stöd till idrotten. Precis som för folkbildningen saknas en myndighet. I stället har vi fristående organisationer: Folkbildningsrådet och, i idrottens fall, Riksidrottsförbundet. Det stärker oberoendet, vilket är bra.

Sverige presterar bra på elitnivå i internationella sammanhang. För att Sverige ska fortsätta att göra det behöver vi satsa på både bredd och spets och också på elitidrottarnas inkomster och trygghetssystem. Förra mandatperioden tillsatte Miljöpartiet utredningen Ett trygghetssystem för alla. Det handlade bland annat om att reformera SGI-systemet så att det skulle passa exempelvis elitidrottare. Riksidrottsförbundet liksom andra delar av idrottsrörelsen har legat på och även kulturlivets aktörer. Men hos regeringen händer ingenting i frågan, och nu har i princip hela mandatperioden gått. Det är sorgligt.

För att lyfta upp våra talanger behöver vi reformera utbildningarna. Kopplingen mellan skola eller högre utbildning och en elitsatsning på idrott måste bli bättre, likaså möjligheten att kombinera en yrkeskarriär med elitidrott. Miljöpartiet har motionsyrkanden i betänkandet om alla de här delarna.

Herr talman! Regeringen har gjort en hel del bra för att stärka breddidrotten. Idrottsklivet är värt att nämna. Det är en viktig satsning, där Miljöpartiet trots allt hade velat gå ytterligare längre och involvera fler områden. Vi har lyssnat på Riksidrottsförbundet och andra aktörer i den delen.

I årets budget har 250 miljoner avsatts för stöd till fler anläggningar. Även här hade Miljöpartiet velat gå längre och inrätta en nationell anläggningsfond, likt den danska LOA-fonden, för att få långsiktighet och struktur i arbetet.

Fritidskortet är en satsning på barn och ungdomar som idrottar eller håller på med någon annan fritidsverksamhet. Det är bra att regeringen avsätter medel i budgeten för barn och ungdomar, men pengarna kunde ha använts mer effektivt. Hittills har det för varje krona som gått till familjerna gått ytterligare drygt en krona till myndigheternas administration. Det är inte rätt sätt att använda statliga medel.

Nyttjandegraden det första halvåret var bara 18 procent. Regeringens prognos i propositionen låg på 65 procent. För den högre summan, alltså 2 000 kronor, som riktar sig till barn och unga som i dag står långt bort från idrotten och det organiserade föreningslivet, var nyttjandegraden så låg som 10 procent.

Det föreningarna behöver för att locka fler barn och unga är inte ett fritidskort. De behöver stöd för att utbilda och rekrytera fler ledare, fler kulturskolelärare och fler platser för barn- och ungdomsidrott. Det handlar om möjligheter att ta emot fler, i första hand alla de barn och unga som i dag står i kö för att vara med.

Med Miljöpartiets politik kan det förverkligas. Vi omfördelar resurser från statliga myndigheters byråkrati till idrottsföreningarna, till friluftslivet, till kulturlivet och till kulturskolan, för att lösa problemen med de stora flaskhalsarna och få en breddad rekrytering som faktiskt lyckas.

Herr talman! Bara 3 procent av fritidskortet har gått till friluftslivets aktörer. Friluftslivet behöver egentligen helt andra typer av stöd. Med vår politik får friluftslivets organisationer mer medel för att rekrytera ledare. Samtidigt satsar vi stort på att rusta upp leder med spångar, rastplatser, vindskydd och liknande. Vi säkerställer att den stads- och tätortsnära naturen frodas och finns kvar och är tillgänglig för vandringsleder och friluftsliv.

I dag trumfas allemansrätten tyvärr ut av äganderätten när skogs- och markägare väljer att skapa kalhyggen eller anlägga bryggor vid små vattendrag. För ett hållbart friluftsliv behöver vi en politik som skyddar skog och strand mot sådan här kortsiktig exploatering.

Tidigare i veckan kom den nya rödlistan från SLU Artdatabanken. Läget för den biologiska mångfalden blir alltmer allvarligt i Sverige, och antalet hotade arter blir bara större. Pärlugglan är ett exempel. Den har nu tagits upp på listan trots att den till helt nyligen var en av våra vanligaste ugglearter. Fjällugglan är utdöd sedan tidigare, och tornugglan likaså.

De här negativa trenderna går enligt SLU att vända, men det kräver åtgärder. En friluftspolitik måste därför också vara en naturpolitik.

Herr talman! Idrotten, både den organiserade idrotten och spontanidrotten, är tillsammans med friluftslivet och möjligheter till en aktiv livsstil för alla, både unga och äldre, viktigt för att vi ska leva långa, friska och hälsosamma liv. Men det handlar också om att skapa och få känna gemenskap med andra.

Att samlas tillsammans och tävla och träna eller på egen hand snöra på sig skorna, ladda spellistan i lurarna och ge sig iväg till gymmet eller ut i motionsspåret är en del av väldigt många människors vardagsrutin. Att ha möjligheten att röra på sig bidrar till både den fysiska och den mentala folkhälsan. Men för att fler ska kunna, våga eller ens ha möjlighet till ett fysiskt liv behöver politiken vara med och sänka trösklarna.

Under Miljöpartiets tid i regering tillsattes utredningen Varje rörelse räknas. Den lämnade en rad förslag som jag tycker att regeringen bör ta på större allvar och gå vidare med.

Herr talman! Jag ska avslutningsvis säga något om spel, både gejming och gambling. Under mandatperioden har utskottet tagit fram en kunskapsöversikt om dataspel och brädspel. Det är ett i alla delar lyckat projekt, tycker jag, där alla åtta partier deltog.

Regeringen bör nu ta rapporten vidare och utreda möjligheterna och ramarna för en nationell politik för dataspel och brädspel. Allra bäst vore det om utskottet kunde ha samlats runt det utskottsinitiativ som Miljöpartiet föreslog tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men här sa regeringsunderlagets partier tydligt nej.

Miljöpartiet har yrkanden i betänkandet om bland annat en nationell strategi och vad en sådan kan och bör innehålla. Regeringen bör ta till sig våra motionsyrkanden.

Vad gäller de föreningsdrivna lotterierna är det beklagligt att Tidöregeringen inte har gjort något åt den växande byråkratin och de höga kostnaderna för föreningslivet när det gäller att arrangera lotterier, bingo och liknande. Snarare har utvecklingen gått åt andra hållet, och man har gjort det ännu svårare för föreningslivet.

Precis som i samtalet om breddad finansiering av kulturen har det genom en hel mandatperiod saknats handlingskraft från regeringens och regeringspartiernas sida också vad gäller föreningslivet och dess möjligheter att stärka privat finansiering.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 3 om stärkt stöd till idrotten med mera.

(Applåder)