Herr talman! Jag har några motioner i betänkandet som jag gärna vill lyfta fram, men jag kan för tydlighetens skull säga att jag inte har några yrkanden.

Herr talman! ”Alla folks frihet, hela världens fred”, som Carl Lindhagen en gång uttryckte det. Detta är inte bara vackra ord, utan det är en moralisk kompass – en riktning för hur Sverige bör agera i världen. Sveriges utrikes, säkerhets- och försvarspolitik måste bottna i våra grundläggande värderingar: fred, frihet, demokrati och respekt för folkrätten.

Vi har en lång tradition av att stå upp för små staters rätt, internationell solidaritet och nedrustning. Det är en tradition som svenska folket är stolta över. Vi ser den i Rickard Sandlers diplomati, i Dag Hammarskjölds kompromisslösa arbete för fred, i Anna Lindhs internationella engagemang och i Olof Palmes modiga röst för global rättvisa. Detta är inte bara historia att minnas, herr talman; det är ett arv att förvalta.

Sverige har länge varit ett land som byggt sitt internationella rykte på solidaritet, rättvisa och fredligt samarbete. Sverige har varit ett land som har vågat stå upp när andra har tvekat och som har sökt dialog när andra har valt konfrontation. Men den bilden utmanas i dag, herr talman. Vi ser ökande polarisering, ett hårdare tonläge och en utveckling där komplexa samhällsfrågor allt oftare reduceras till förenklade motsättningar. När nyanser försvinner och samtalet hårdnar riskerar den tillit som är en av Sveriges starkaste tillgångar att försvagas.

Jag ser också hur politiken i vissa fall rör sig mot symbolfrågor och utspel snarare än långsiktiga lösningar. Det kan ge kortsiktiga poänger men riskerar att långsiktigt undergräva förtroendet både hos medborgarna och i omvärlden, och det är just förtroendet som är avgörande. Sverige är en exportberoende industrination. Vår välfärd bygger på handel, investeringar och internationella samarbeten. Om bilden av Sverige som en stabil, öppen och rättssäker nation försvagas får det konsekvenser inte bara politiskt utan också ekonomiskt. Det kan påverka investeringar, jobb och framtidstro.

Herr talman! I en tid av global oro behövs starka internationella institutioner mer än någonsin, men vi måste också våga granska deras brister. Sedan FN grundades 1945 har vetorätten i säkerhetsrådet gett fem länder – USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike – makten att stoppa avgörande beslut. Det var en produkt av sin tid, men världen ser inte längre ut som då. När enskilda stater kan blockera beslut som stöds av en bred majoritet urholkas både rättvisa och legitimitet. När humanitära kriser inte kan hanteras gemensamt försvagas tilltron till hela systemet.

När Ryssland blockerar resolutioner om Ukraina och när USA stoppar resolutioner om Palestina undergrävs FN:s trovärdighet och därmed också möjligheten till fred. När den kontroversiella Trump och den brottsmisstänkta Netanyahu, anklagad för folkrättsbrott och brott mot mänskligheten, agerar på världsscenen och sätter FN:s legitimitet åt sidan riskerar hela den regelbaserade världsordningen att försvagas. Det är precis det vi ser i dag.

Herr talman! Historien påminner oss om vikten av ansvar och konsekvens. Den 17 september 1948 mördades den svenska FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem av den israeliska terrororganisationen Sternligan. Det var en handling som skakade omvärlden och påminde oss om de risker som följer med fredsarbete.

De fyra mördarna identifierades, och under årens lopp erkände tre av dem dåden i flera intervjuer, bland annat i svenska medier. Den huvudansvarige utnämndes till chef för livvakten åt den första israeliska premiärministern, David Ben-Gurion. Den som var operativt ansvarig för attentatet, Yitzhak Shamir, blev själv senare Israels premiärminister för högerpartiet Likud. Ändå har något tydligt ansvarstagande gentemot Sverige aldrig fullt ut kommit till uttryck. Detta väcker principiella frågor, för om internationell rätt ska ha betydelse måste den gälla konsekvent, oavsett tid, plats eller aktör.

Herr talman! Situationen i Gaza är en akut humanitär katastrof där civila drabbas hårt och tillgången till mat, vatten och sjukvård är starkt begränsad. Samtidigt expanderar illegala bosättningar på Västbanken, där palestinier utsätts för systematiska övergrepp som ofta sker med militärt beskydd.

Parallellt bidrar Israels militära agerande i regionen, inklusive attacker mot Iran och invasion av södra Libanon och Beirut, till en ökad eskalering, vilket väcker allvarliga frågor om folkrätten. Konsekvenserna riskerar att bli långtgående inte bara för Mellanöstern utan även för global säkerhet och ekonomi.

Internationell humanitär rätt är tydlig: Civila ska skyddas, och svält får aldrig användas som ett medel i konflikt. Detta kräver omvärldens uppmärksamhet och ansvarstagande, för de principer vi försvarar måste gälla universellt. Vi kan inte tala om barns rättigheter i ett sammanhang och vara tysta i ett annat. Vi kan inte försvara folkrätten selektivt. ”Alla folks frihet, hela världens fred” gäller inte bara Europa; det gäller globalt, och det gäller i vår tid.

Herr talman! Sverige står vid ett vägskäl. Antingen kan vi kan låta kortsiktighet, splittring och minskad tillit prägla vår riktning, eller så kan vi återknyta till det som en gång i tiden gjorde oss starka. Jag talar om ett Sverige som står upp för folkrätten, ett Sverige som försvarar mänskliga rättigheter konsekvent och trovärdigt och ett Sverige som verkar för dialog, samarbete och fredliga lösningar.

Om vi överger våra värderingar förlorar vi inte bara vår riktning utan också vår trovärdighet, och utan trovärdighet har vi ingen stark röst i världen. Låt oss därför göra Lindhagens ord till handling: Alla folks frihet, hela världens fred.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)