Herr talman! Återigen: Ja, vi stöder det omfattande svenska stödet till Ukraina. Hotet mot den europeiska säkerhetsordningen är det största hotet mot våra egna gränser och vårt eget folk, så det finns inga tveksamheter där.

Det jag tycker är tråkigt är att vi i debatten om Ukraina ibland hamnar i att man använder det starka stödet, som vi är överens om, som en anledning att dra ned på stödet till och backa från andra delar av världen. Ett exempel på det är ju att detta är den första svenska regeringen på 50 år som sänker biståndet, och det kraftigt. Det beklagar vi.

Regeringen stänger ambassader. Det räcker inte heller med det, utan Sveriges utrikesministrar – jag hade själv en debatt med utrikesministern för ett par veckor sedan – uteblir dessutom från många viktiga internationella möten. Jag är aktiv i OSSE-delegationen, och vid det senaste ministerrådsmötet deltog inte utrikesministern. Det finns fler exempel på att utrikesministern uteblir, och Sverige deltar inte heller vid klimattoppmöten.

Detta är ett tecken på att Sverige börjar dra sig tillbaka. Min partikollega redogjorde även för alla de ambassader i Afrika som man nu stänger ned. Sverige flyttar tillbaka positionerna, och andra stater och aktörer kommer in. På sikt blir även det en säkerhetsfråga för Sverige.

När det gäller Västsahara och även stödet till Gaza hamnar den svenska regeringen tyvärr ofta på ockupationsmakternas sida. Israel bedriver en olaglig och illegal ockupation på Västbanken. Regeringen vidtar inga åtgärder med anledning av detta; till exempel driver man inte på för att frysa handelsavtal. Och när det kommer till Västsahara accepterar man nu alltså ensidigt ockupationsmaktens förslag till en autonomiplan för det som är Afrikas sista koloni, trots att Sverige under många, många år stod bakom att det västsahariska folket har rätt till självbestämmande. Detta backar den svenska regeringen nu från, och det beklagar jag.