Herr talman! Jag håller med om flera delar i ledamoten Cederfelts resonemang. Jag konstaterade också i mitt anförande att Kina för en aggressiv utrikespolitik och att vi måste ha en strategi för hur vi hanterar det.

Enligt mig ger den neddragning som den här regeringen har gjort på det svenska biståndet diametralt motsatt effekt när det kommer till Kina. När vi backar ur FN-systemet och från land efter land öppnar vi upp för Kina att kliva in och skapa det beroende som Kina vill skapa. Då blir man de facto bidragsberoende och hamnar i famnen på Kina.

Det svenska biståndet, både det multilaterala biståndet och biståndet till enskilda länder, byggde däremot på att mottagaren också bestämde vad man skulle göra med biståndet och satte agendan. Nu har det svängt. Nu är det i stället svenska intressen som styr.

Marknadsekonomin har absolut många positiva effekter. Men när vi för ungefär tio år sedan gav Kina marknadsekonomisk status i WTO slutade också de undantag som tidigare rådde för Kina att gälla. Det var ett dåligt beslut. Det brittisk–kinesiska avtalet har också visat sig vara dåligt. Man följer inte intentionerna i avtalet som man tecknade med Storbritannien och ockuperar i praktiken Hongkong.

Jag upplever att den här regeringen gör en omsvängning i politiken gällande Kina. Man säger att man står för samma Kinapolitik som tidigare, men i praktiken har man flyttat sig in på företagens arena. Kritiken minskar, och utrikesministern har som första utrikesminister sedan Gui Minhai fängslades rest till Kina. Jag är orolig för att mycket sker i det dolda, som jag som ledamot i utrikesutskottet inte ser.

Man gör eftergifter till Kina. Det är något som jag tycker att den här regeringen borde ta på mycket större allvar än man gör just nu.