Fru talman! Afrika är en kontinent i stark förändring. Vi ser en imponerande ekonomisk utveckling som skapar nya möjligheter för miljoner människor. Men samtidigt vet vi att utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter inte följer samma positiva kurva. I flera västafrikanska länder har militärkupper avlöst varandra, och det väcker viktiga frågor om vilken framtid som demokratin egentligen går till mötes.

Vi är många som känner oro. Vi känner oro över att den demokratiska processen går för långsamt och oro över att det saknas tydliga tecken på att militära ledare verkligen tänker lämna över makten till civila regeringar. Om en hållbar demokrati ska kunna byggas krävs fria och rättvisa val, och det krävs en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter. Därför måste militära styren ersättas – och det måste ske genom demokratiskt valda regeringar.

Sverige har en viktig roll att spela. Vi ska stå upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter – alltid. Både som enskilt land och tillsammans med EU och FN ska vi vara en röst för demokratisk utveckling i Västafrika. Vi ska bidra till att militära övergångsstyren ersätts av folkvalda ledare och att människor får möjlighet att forma sina egna samhällen.

I många västafrikanska länder är civilsamhällets handlingsutrymme begränsat. Därför måste vi stärka de organisationer som arbetar för frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Genom utvecklingsbiståndet bör Sverige stödja civilsamhället i Västafrika – inte i form av välgörenhet, utan som ett sätt att ge människor verktyg att själva förändra sina samhällen och sin framtid.

Låt mig ta Gambia som exempel. När Adama Barrow valdes 2016 var hoppet stort. Han lovade ekonomiska reformer, en demokratisk framtid och att riva upp tidigare odemokratiska beslut. Men löftena har inte infriats. I stället för att stärka demokratin har Barrow konsoliderat sin egen makt och skjutit upp de centrala reformer som utlovades. I det läget behöver Gambia omvärldens stöd mer än någonsin. Sverige bör därför, både genom EU och FN och på egen hand, verka för en fredlig, demokratisk och stabil utveckling i Gambia.

Ett annat viktigt land i regionen är grannlandet Senegal – ett land som aldrig haft militärstyre och som gjort flera demokratiska framsteg. Samtidigt är utmaningarna stora, det vill säga en mer rättvis fördelning av resurserna behövs, och respekten för mänskliga rättigheter måste stärkas. Att Sverige nu återöppnar sin ambassad i Dakar är ett viktigt steg för att fördjupa samarbetet med Senegal och hela Västafrika.

Men vi får inte glömma den långa och ofta bortglömda konflikten i Casamance. Fredsavtal har undertecknats gång på gång, men processen är bräcklig och löftena har ofta brutits. Här måste världssamfundet göra mer. Sverige borde ta initiativ inom FN för att stödja fredsprocessen och bidra till en stabil och demokratisk utveckling i Senegal.

Fru talman! Demokratins väg är sällan spikrak, men det gör vårt arbete desto viktigare. Genom att stå upp för mänskliga rättigheter, stödja civilsamhällen och verka för fred och stabilitet kan Sverige göra skillnad. Tillsammans kan vi bidra till en framtid där demokratin stärks, inte försvagas, i Västafrika.

Fru talman! Västsahara kallas för Afrikas sista koloni. Sedan 1975 har Marocko ockuperat området i strid med internationell rätt, i strid med flera FN‑resolutioner och i strid med den internationella domstolen i Haag. Allt detta är solklart. Ändå valde Sveriges regering den 19 januari att ge sitt stöd åt Marockos autonomiplan. Det är ett ställningstagande som går emot både folkrätten och våra värderingar, för Marocko har ingen suveränitet över Västsahara. En ockupationsmakt kan inte heller bestämma över ett ockuperat folks framtid. Så enkelt är det.

I den ockuperade delen av Västsahara lever västsaharierna under ständigt hot. Varje dag utsätts civilbefolkningen för trakasserier, våld och godtyckliga gripanden. Marocko styr området med hjälp av ett undantagstillstånd, med total kontroll och med en gräns som är stängd för oberoende journalister, observatörer och människorättsorganisationer. När ingen får observera, ingen får rapportera och ingen får vittna – då blir i praktiken civilbefolkningen fullständigt skyddslös.

Att detta kan fortgå har en mycket konkret anledning som stavas Minurso, det vill säga FN:s fredsinsats i Västsahara. Det är den enda fredsbevarande missionen i världen utan mandat att bevaka och rapportera om mänskliga rättigheter. Det är en ofattbar konstruktion. Utan ett människorättsmandat finns det ingen som systematiskt dokumenterar Marockos övergrepp, ingen som ger befolkningen skydd och ingen som kan hålla förövare ansvariga.

Det är därför hög tid att omvärlden agerar med kraft. Sverige måste vara en tydlig röst. Vi anser att regeringen bör verka för att Minursos mandat utvidgas, så att insatsen äntligen får rätt och skyldighet att övervaka situationen och rapportera om de brott som sker mot de mänskliga rättigheterna. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att ge västsaharierna det skydd de så länge har saknat.

Samtidigt lever tusentals västsahariska flyktingar i öknen borta i västra Algeriet. I fem decennier har de väntat på en politisk lösning i vad som nu är världens näst längsta flyktingsituation, på är en plats där nästan inget kan odlas, där vatten är en bristvara och där överlevnaden är helt beroende av bistånd från omvärlden. Samtidigt som fler flyktingar nu anländer till dessa flyktingläger minskar omvärldens humanitära stöd kraftigt. Det är en kris vi inte får låta fortsätta.

Trots dessa omständigheter har Polisario byggt upp ett fungerande demokratiskt samhälle med lokala församlingar, parlament, regering och departement. Det är på den grunden man kan bygga ett fritt Västsahara. Men en demokrati kan inte stå på tomma magar och ha sviktande hälsovård. Därför måste Sverige garantera långsiktigt stöd till flyktinglägren i form av mat, vatten, mediciner och andra livsnödvändiga förnödenheter.

På kort sikt måste det humanitära biståndet öka. På längre sikt måste västsahariernas rätt till självbestämmande infrias. Ett fritt Västsahara är inte bara en vision. Det är också en rättighet enligt folkrätten.

Vänner! Vi måste vara tydliga med att världen inte kan låta ett helt folk fördrivas till en öken och göras beroende av bistånd i ett halvt sekel. Sverige måste stå upp för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste vara en röst som aldrig tvekar att försvara det västsahariska folket, för att Afrikas sista koloni ska försvinna.

Fru talman! Kina för en alltmer aggressiv utrikespolitik. I detta betänkande har vi därför ställt oss bakom ett antal yrkanden från andra partier där man kritiserar Kina, bland annat när det kommer till agerandet mot grannländerna i Sydkinesiska sjön, framför allt Taiwan och Filippinerna.

Vänsterpartiet har i år lämnat in en ny Kinamotion. Där lyfter vi upp den negativa utvecklingen för både demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Bland annat kräver vi ett stopp för användandet av dödstraff. Kina utför faktiskt flest dödsstraff i hela världen.

Vi lyfter också upp minoriteters situation, till exempel när det gäller uigurerna i Xinjiang och tibetanerna i Tibet. Men vi lyfter också upp det hot som Kina utgör mot sina grannländer. I motionen lyfter vi även upp att den svenske medborgaren Gui Minhai ska släppas.

Dessa yrkanden behandlas dock i flera andra betänkanden av utrikesutskottet.

Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 9 om Västsahara.