Fru talman! Innan jag påbörjar mitt anförande vill jag med anledning av det replikskifte jag nyss hade med Rasmus Giertz bara påpeka att det var ett antal sverigedemokrater som gick ned sig med sina kontakter med ryska nationalister. Det gäller tidigare partiordföranden Mikael Jansson, det gäller Roger Richthoff, som satt i försvarsarsutskottet, och det gäller Erik Almqvist, som reste till Krim 2020 för att legitimera Rysslands övertagande av Krim. Nog har ni varit djupt nere i den soppan – det är nog dessvärre så för er.

Den här debatten handlar om internationella relationer, vilket är ett väldigt brett ämne. Jag kommer att fokusera på det multilaterala samarbetet och vårt förslag om en särskild Afrikastrategi. Min kollega Johan Büser kommer senare att beröra frågan om Västsahara och några ytterligare frågor.

Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi lever i en tid som präglas av stora internationella konflikter. Dessa konflikter drivs fram av stormakternas växande maktanspråk och deras ovilja att acceptera folkrätt och internationell lag.

Vi ser det i Rysslands agerande. År 2022 gick man till direkt anfall mot Ukraina i syfte att upphäva det demokratiska systemet, döda eller fördriva de folkvalda företrädarna, upplösa Ukraina som stat och införliva hela landet i Ryssland. Långt innan dess hade man under decennier undergrävt demokratin i sina grannländer och manipulerat, hotat och lagt under sig delar av deras territorier.

Vi ser det i USA:s agerande. Vi ser återkommande proklamationer om att hela västra halvklotet tillhör USA:s intresseområde, oavsett vad folken där tycker. Vi ser folkrättsstridiga anspråk på Kanada och på Grönland. Vi ser ingripanden i Venezuela och blockader av Kuba.

Vi ser det i Mellanöstern i och med Israels krigsbrott i Gaza. Det är ett urskillningslöst dödande av civila palestinska män, kvinnor och barn, en fullständig förstörelse av ett helt landområde där miljoner människor bor och en traumatisering av en hel befolkning.

Vi ser det också i de israeliska bosättarnas våld mot palestinier på Västbanken, där syftet är att plåga befolkningen så hårt att den till slut kan fördrivas. Terrororganisationen Hamas ohyggliga brott rättfärdigar inte den israeliska regeringens omfattande övergrepp, som Internationella brottmålsdomstolen nu klassificerar som krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Vi ser det i det pågående kriget i Iran. USA:s och Israels anfall mot Iran strider mot folkrätten och FN-stadgan. Här verkar det som om Trump har låtit sig dras in i ett krig som han inte riktigt vet hur han ska avsluta eller ens hantera.

Vi ser det dock även i Iran, som ju länge har brutit mot internationell lag genom sin vägran att låta FN undersöka landets urantillgångar och säkerställa att kärnvapenprogrammet är avbrutet, genom deras stöd till Hamas, Hizbollah och huthirörelsen i Jemen och genom deras fruktansvärda förtryck av den egna befolkningen. För bara någon månad sedan dödade regimen tiotusentals demonstranter vars enda önskan var att få leva i fred och frihet.

Fru talman! För 80 år sedan bestämde sig de överlevande efter andra världskrigets vansinne och galenskap för att sätta upp en ny världsordning. Det blev en världsordning som vilade på folkrätt och internationell humanitär rätt och som syftade till att säkerställa att det som hände under första och andra världskriget aldrig någonsin skulle kunna upprepas.

Det finns de som säger att den världsordningen nu är död och att vi måste hitta på något annat. Det vi har nu fungerar ju ändå inte, finns det de som säger. Regler och lagar, domstolsutslag och resolutioner – de följs ju ändå inte, så det är väl lika bra att vi gör oss av med dem. Det där är ett farligt resonemang. Det är defaitistiskt och uppgivet. Det är som att säga att vi lika gärna kan legalisera stöld eftersom det finns tjuvar.

Vad är alternativet till en regelbaserad världsordning? Om vi inte ska ha institutioner, domstolar, konventioner och regelverk, vad ska vi då ha? Det är ju just detta som har sett till att vi under dessa 80 år inte behövt uppleva något tredje världskrig – även om vi för all del varit väldigt nära ett par gånger. Vi behöver inte återuppfinna hjulet, men vi måste se till att hjulet kan börja snurra igen. Vi måste återgå till den regelbaserade världsordningen och kräva att alla lever efter den. Det finns ingen annan väg.

Här har de små och medelstora staterna ett särskilt både ansvar och intresse. För alla oss som bor i små och medelstora stater är nämligen detta med folkrätt och internationell lag ingen akademisk seminarieövning, utan för oss är det en existentiell nödvändighet. Vi vet att alternativet till det vi har i dag är en värld som helt domineras av stormakterna, och blir det så igen är alla andra stater illa ute. För små och medelstora stater – för ett land som Sverige – är folkrätten vår första försvarslinje, som Olof Palme brukade uttrycka det.

Därför måste den försvaras, inte bara med ord utan med handling och resurser, och den viktigaste organisationen i det arbetet är Förenta Nationerna. FN har under dessa 80 år varit avgörande i arbetet för att hantera konflikter mellan stater, för att försvara och utveckla de mänskliga rättigheterna och för att bekämpa fattigdomen. Sedan några decennier är FN även avgörande som ledare i arbetet för att minska klimatutsläppen.

Det är ingen lätt uppgift. Det har aldrig varit en lätt uppgift, inte minst mot bakgrund av att många av världens stater ju faktiskt inte är demokratiska rättsstater. Tvärtom är det bara en liten minoritet av världens befolkning som har förmånen att leva i en fungerande demokrati. Men som Dag Hammarskjöld uttryckte det är FN:s uppgift inte att ta oss till himmelriket, utan FN:s uppgift är att rädda oss från helvetet.

Det har fungerat hittills. Vi har förvisso sett många krig under dessa 80 år, men inget av dem har eskalerat till världskrig, och inget av dem har utkämpats med kärnvapen. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki är än så länge de enda som har fallit, trots att stormakterna nu har kärnvapen nog för att förgöra hela mänskligheten många gånger om. FN har alltså varit avgörande.

Nu befinner sig dock Förenta Nationerna i kris. Utmaningarna är större än på länge: Fattigdomen ökar återigen i världen, antalet diktaturer och auktoritära stater ökar, klimatutsläppen eskalerar och vi ser alltmer av krig och kapprustning. I det läget drar ett antal länder ned på FN:s resurser – bland annat USA, som nu är skyldigt FN över 4 miljarder dollar i obligatoriska avgifter. Det har gått så långt att FN:s generalsekreterare António Guterres varnat för att FN står inför en omedelbar ekonomisk kollaps.

Då skulle man ju kunna tro att ett land som Sverige, med sin långa tradition av engagemang för FN, skulle gå i andra riktningen – att Sverige skulle stå upp för FN – men det är tyvärr precis tvärtom. Den svenska regeringen har under den här mandatperioden dragit ned på stödet till så gott som alla FN-organisationer som Sverige tidigare har stöttat.

När det gäller FN:s befolkningsfond, som bland annat jobbar med kvinnors hälsa, har regeringen dragit ned på Sveriges stöd med 25 procent. När det gäller FN:s livsmedelsprogram World Food Programme, som är avgörande för att svältande människor i fattiga delar av världen ska kunna överleva, har regeringen dragit ned på det svenska stödet med 33 procent. För FN:s flyktingorgan UNHCR ser vi en neddragning på 86 procent, och när det gäller FN:s utvecklingsarbete inom UNDP ser vi en neddragning på 90 procent. Till FN:s fond för de minst utvecklade länderna har regeringen dragit in vartenda öre. Jag kan fortsätta länge på samma lista.

I det läge där FN är som viktigast, där utmaningarna är som störst och där FN står inför ekonomisk kollaps väljer Sverige alltså att göra som Trump och skära ned på stödet till FN. Det är enligt min uppfattning rakt igenom ansvarslöst.

Fru talman! I betänkandet behandlas också det socialdemokratiska förslaget om en ny Afrikastrategi. Afrika är Europas grannkontinent och kommer att vara det för evig tid. Våra två kontinenter är på det sättet för alltid sammankopplade.

Afrika är en kontinent med fantastiska förutsättningar. Den har en enorm potential i form av en ung befolkning, stora naturtillgångar och fantastiskt rik kultur. Det är en stor kontinent, så det ser naturligtvis mycket olika ut i olika delar, men en sak är gemensam för hela kontinenten: Det finns oerhörda tillväxt- och utvecklingsmöjligheter. Afrika skulle kunna vara en kontinent vars 1,4 miljarder människor levde gott.

Så är det dock inte. Afrika är också en kontinent som fortfarande plågas av arvet från kolonisering, rasism och slavhandel. Den präglas även av krig och interna konflikter i dag, till exempel i Kongo och i Sudan. Den drabbas nu också hårt av klimatförändringarna – och ovanpå det av västvärldens neddragningar på biståndet.

Det finns dock en väg framåt, och den handlar enligt min uppfattning om ökat samarbete. Vi menar att det finns väldigt mycket att vinna både för Europa och för Afrika genom att knyta kontinenterna ännu närmare samman via täta handelssamarbeten, biståndssamarbeten, kulturutbyten, klimat- och miljösamarbeten och politiska relationer.

Sydafrika är ett bra exempel på hur samarbete kan gynna oss båda. Sverige har sedan Olof Palmes och Nelson Mandelas tid långa och djupa relationer med Sydafrika. När utskottet besökte Sydafrika i våras fick vi veta att Sverige exporterar för 8 miljarder kronor till Sydafrika och att svenska företag samtidigt sysselsätter 12 000 människor i landet. Båda våra länder tjänar på detta.

Så kan Sverige göra på fler platser. Därför föreslår vi i Socialdemokraterna att Sverige tar fram en ny bred Afrikastrategi i syfte att fördjupa relationerna med ett antal länder i Afrika. Därför är vi också starkt kritiska till att den svenska regeringen nu gör tvärtom och drar sig ur Afrika. Man har redan dragit ned på biståndet i Mali, Burkina Faso och Sydsudan. Nu drar man också ned i Tanzania, Moçambique, Zimbabwe och Liberia. I Zimbabwe och Liberia lägger man dessutom ned ambassaderna.

Detta är helt fel väg att gå. Det är helt fel att nu vända Afrika ryggen, inte bara för att det får omfattande humanitära effekter utan också för att det får geopolitiska effekter. När väst drar sig ur Afrika passar i stället Ryssland och Kina på att flytta fram sina positioner. Det måste man också tänka på.

Den här regeringen tycks tro att världen bara består av Europa, fru talman, men det är en både kortsiktig och farlig syn. Om man på allvar vill försvara internationell rätt, bekämpa fattigdomen och befrämja demokrati och rättsstatliga principer måste svensk utrikespolitik se hela världen. Den måste vara global, inte provinsiell.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).