Herr talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande 22 Kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och yrkar avslag på motionerna.

Det här betänkandet är ganska spretigt och behandlar flera väldigt stora och vitt skilda områden. Därför kommer jag att försöka koncentrera mig på kompetensförsörjning och beredskap.

Herr talman! Vi har under de senaste decennierna kunnat se att det har blivit allt svårare att kompetensförsörja verksamheterna; det är extra tydligt i semestertider. I Tidöavtalet har vi kommit överens om att det finns ett behov av viss nationell styrning inom detta område. Det handlar främst om en nationell kartläggning av tillgång och behov och om att ta ansvar för att skapa förutsättningar för kompetensförsörjning över hela landet. Detta fråntar dock inte regionerna ansvaret för att säkerställa den långsiktiga kompetensförsörjningen inom deras eget område.

Låt mig backa bandet till 80- och 90-talet – ja, jag är äldre – då vi hade många fler avdelningar och det enligt min erfarenhet var svårt att få jobb och fast anställning på grund av den täta bemanningen. I dag är frågan om brist på personal stor trots att vi kanske har en fjärdedel så många vårdavdelningar och sjukhussängar som ska bemannas eftersom mediciner och dagkirurgi har tagit över mycket.

Så vad har hänt? På 80- och 90-talet krävdes det väldigt höga betyg för att komma in på vårdlinjen, enligt gamla systemet över 4,0. De duktigaste på vårdlinjen gick till sjuksköterskeutbildningen, och det var också ett krav att först vara undersköterska. Man studerade först två år och sedan två år till. Däremellan hade man ofta en ganska lång arbetslivserfarenhet, åtminstone något år, vilket rekommenderades. Nu kommer i stort sett alla in på vård- och omsorgsprogrammet, och man behöver inte vara undersköterska för att komma in på sjuksköterskeprogrammet. Även på detta program är det i dag uppseendeväckande låga intagningspoäng.

Förr var undervisningen på sjuksköterskeutbildningen koncentrerad på anatomi, fysiologi, sjukdomslära, farmakologi och praktik. I dagens utbildning läggs stor vikt på forskning, och nyss nämnda områden har fått stryka på foten, vilket jag personligen tycker är olyckligt då sjuksköterskeyrket är både praktiskt och teoretiskt.

Så vad har hänt? Personligen tror jag att det beror på omsvängningen på 90-talet då alla skulle bli sjuksköterskor. Det gjorde att undersköterskor och sjukvårdsbiträden i stort sett försvann, vilket urvattnade sjuksköterskans roll.

Jag är övertygad om att dåtidens sjuksköterskor och undersköterskor var bättre rustade för dåtidens verklighet än nutidens sjuksköterskor och undersköterskor är för dagens verklighet. Det är min spaning.

Jag är övertygad om att vi här ser en del av orsaken till dagens kompetensbrist, för kompetensförsörjning handlar inte bara om att fylla på personal utan även om att behålla kunnig, erfaren personal så att den blir ryggraden i vården. Ytterligare orsaker till att personal väljer att lämna yrket kan vara en känsla av hopplöshet inför uppdraget och att personalen upplever att den inte blir sedd och hörd. Det är ju långt mellan chefsleden, och jag vill påstå att det finns fler chefer än ledare. Det är en viss skillnad på det.

Ett enkelt sätt att skapa delaktighet är att låta personalen vara med i arbetet med scheman, arbetssätt och utvecklingsprojekt. Det finns ställen där man inte har vårdutvecklare utan låter personalen på plats vara vårdutvecklare.

Herr talman! Jag tror att alla här inne är överens om att vi måste lösa den långsiktiga kompetensförsörjningen för svensk hälso- och sjukvård. Det är inte värdigt en välfärdsstat som Sverige att vi inte kan leverera den sjukvård medborgarna behöver. Därför behöver vi optimera den sjukvård vi har i dag och låta sjukhusen jobba utifrån de förutsättningar som råder på respektive plats.

En annan stor orsak till bristen på kompetens är att svensk hälso- och sjukvård håller på att administrera sönder sig själv. Personal beskriver en överdokumentation samtidigt som systemen inte kan användas optimalt. När det gäller de kvalitetsregister som förs i dag lägger legitimerad personal åtskilliga timmar på att hämta data ur journalsystemen. Detta borde kunna vara automatiserat.

Herr talman! Vi står inför en ny verklighet i världen. Efter årtionden av avspänning har vi ett krig i Europa och även konflikter i Mellanöstern som vi inte vet hur de kommer att utveckla sig. Att vi har en bristande försörjningsberedskap inom svensk hälso- och sjukvård blev tydligt under pandemin. Efter att ha varit noll och intet har arbetet med beredskapen nu påbörjats. År 2022 lades 2,7 miljarder på civil beredskap; år 2028 ska det läggas 19,4 miljarder. Inrättandet av en minister för civilt försvar har varit viktigt i detta läge. Man jobbar nu intensivt mellan departementen för att kartlägga vilka behov som finns, och arbetet med att bygga upp lager har påbörjats.

Det är givetvis lätt att vara efterklok och tänka att vi inte borde ha lagt ned de lager vi hade. Men nu har vi chansen att skapa en modern lagerhållning med material som kan användas vid större händelser, oavsett om det handlar om krig, pandemier eller andra katastrofer.

De akutsjukhus som finns i dag behövs, och vi behöver säkerställa att de kan upprätthålla sin kompetens för att kunna verka fullt ut både i den dagliga verksamheten och i händelse av krig, pandemi och större katastrofer. Förutom att säkra medicinskt material behöver det säkerställas att man klarar av alla typer av transporter till och från sjukhusen, vilket innebär att helikopterlandningsplatser och saneringsmottagningar för kontaminerade patienter måste ses över.

Herr talman! Vi behöver också kunna hantera vardagliga problem såsom tvätt av filtar och kläder lokalt. Vi behöver öka mängden flergångsmaterial i verksamheterna och se till att rengöring och sterilisering kan utföras kontinuerligt och lokalt. Att använda engångsmaterial fungerar i normala fall alldeles utmärkt. Men vid större händelser kommer transportkapaciteten inte att vara tillräcklig, och då är risken överhängande att vi inte klarar att hantera inflödet av patienter på grund av materialbrist.

(Applåder)