Fru talman! I dag diskuterar vi en av den kommande valrörelsens viktigaste frågor, nämligen skatter – och speciellt inkomstskatter.

Förra gången jag stod här i talarstolen missade jag att det då var precis 50 år sedan som Astrid Lindgren publicerade sin artikel om Pomperipossa i Monismanien utifrån att hon fick betala 102 procent i skatt. Vi hoppas väl att vi inte ska behöva läsa en sådan artikel igen.

I svensk politik är detta en vattendelare mellan å ena sidan Tidöpartierna och å andra sidan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – och Centerpartiet är som en fri fågel längst ute på högerkanten.

Tidöpartierna har sänkt ett flertal skatter under den här mandatperioden, allt från inkomstskatter till olika punktskatter, och genomfört en del andra förändringar för att göra skattesystemet mer effektivt. Det gäller exempelvis tonnageskatten.

Den förra regeringen lämnade över en skenande inflation på över 10 procent och en hög räntenivå, vilket urholkade befolkningens ekonomi och gjorde att alla fick det sämre. Tidöpartierna har fått ned inflationen kraftigt och genomfört ett antal olika skattesänkningar som har gjort att alla har fått det bättre. En vanlig medelinkomstfamilj har kvar 5 000 kronor mer varje månad. Det gynnar elektrikern, sjuksköterskan, polisen och många andra yrkesgrupper, och den sänkningen hade de aldrig fått med en vänsterregering.

När oppositionen talar hör man de inlärda talepunkterna om att Sverige drar isär och att bara de rika får det bättre. Inget kunde vara mer fel. I går presenterade Statistiska centralbyrån, som är en statlig myndighet, en undersökning som visar att barnfattigdomen är på den lägsta nivån sedan 2014. Antalet barn som lever på låg inkomststandard har gått från 10 procent till 6 procent. Socialdemokraterna styrde, antingen ensamma eller tillsammans med Miljöpartiet, i åtta år. Vad gjorde de under den tiden? Tidöpartierna har nu vänt trenden, men givetvis finns det mer att göra innan vi är nöjda.

Fru talman! Skulle det bli maktskifte i Sveriges riksdag kan vi förvänta oss kraftigt höjda skatter, inte alltid för att skattehöjningarna behövs utan mer av principiella skäl: De rika ska betala mer. Men det gör de ju faktiskt redan. Tjänar du över en viss nivå – lite över 50 000 i månaden – betalar du 20 procent extra i statlig skatt. Och alla kommer vi väl ihåg valpskatten som infördes 1987. Det var en omsättningsskatt på värdepappershandel som inte gav några inkomster till staten utan fick aktieaffärerna att flytta utomlands – allt för att tillfredsställa vänsterfalangen inom det socialdemokratiska partiet.

Vi kommer att få se mer av den typen av skattehöjningar. Socialdemokraterna är otydliga med vilka som kommer att omfattas av skattehöjningarna, men mitt tips är att det blir alla. Efter dagens debatt och ledamoten Ekeroth Claussons inlägg är det väl ganska tydligt att vi kan förvänta oss väldigt mycket.

Den som vill se vilka olika skatteförslag oppositionen presenterar kan läsa respektive partis skuggbudget.

Socialdemokraterna vill införa en tillfällig bankskatt som ska ge 12 miljarder kronor per år. De vill återinföra värnskatten, som ibland kallas beredskapsskatt, i flera olika steg. Vilka kommer att omfattas av den? De vill även ha progressiv beskattning av ISK och andra skattehöjningar på kapitalinkomster.

Miljöpartiet är faktiskt det parti som vill höja skatterna mest. Man vill höja koldioxidskatten på bensin och diesel. Man vill ha återinförd flygskatt och bankskatt. Man vill också ha ett minskat jobbskatteavdrag, det vill säga en indirekt skattehöjning på arbete.

Vad vill då Vänsterpartiet? Jo, man vill ha höjd skatt för personer som tjänar över 50 000 kronor per månad. Man vill ha en bankskatt. Man vill avskaffa både rutavdraget och rotavdraget, vilket skulle innebära att folk får betala mer. Man vill ha höjd skatt på ISK. Man öppnar även för en återinförd statlig fastighetsskatt.

Centerpartiet, som kommer att ingå i en vänsterregering om man ska tro Birgitta Ohlsson, vill någonting helt annat. Man vill sänka inkomstskatterna och arbetsgivaravgifterna, vilket kanske inte är fel i sig.

Som jag tidigare har tagit upp i olika debatter i kammaren behöver Sverige en skattereform. Principerna bakom 1991 års skattereform är fortfarande vägledande för dagens system, men genom olika beslut har skattesystemet gjorts mer komplicerat och mindre överblickbart. Kommunalskatt på 30 procent, statlig inkomstskatt på 20 procent och enhetlig moms gäller inte längre.

Även verkligheten har förändrats genom internationaliseringen, digitaliseringen och övergången från industriföretag till den allt viktigare tjänstesektorn, och AI kommer att innebära att arbetsmarknaden förändras.

Alla skattesakkunniga som jag har talat med under det senaste året har sagt att det viktigaste är att se över inkomstskatterna. Sverige kan inte ha alltför avvikande skatter på inkomster i en värld där man kan jobba i ett land och bo i ett annat. Därför behöver vi ta ett helhetsgrepp om skattesystemet så att i alla fall en majoritet av riksdagen kan ställa sig bakom en skattereform, eller åtminstone principerna, även om vi inte når konsensus om nivåerna.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande.

(Applåder)