Herr talman! Jag vill inleda denna debatt med stort allvar. Situationen för våldsutsatta kvinnor och barn har inte varit så allvarlig på många år. Vi befinner oss i ett akut läge som vi måste ta på största allvar. Riksdagen har fattat politiska beslut som inte har fått de konsekvenser som avsågs. Nu måste vi göra om och göra rätt.
Ingen här inne är ovetande om att mäns våld mot kvinnor är ett av de största hoten i vårt samhälle. Vi vet alla att Socialstyrelsen uppskattar att närmare 75 000 kvinnor utsätts för mäns våld varje år i Sverige. I genomsnitt dödas 15–20 kvinnor per år av en man de har eller har haft en relation med. Det motsvarar ungefär en kvinna var tredje vecka. Ändå stannar det inte där.
Granskningar visar att denna siffra inte synliggör att det kan vara närmare 100 ytterligare kvinnor som varje år tar sina liv därför att våldet blir outhärdligt. Närmare 30 procent av alla självmordsförsök hos kvinnor är kopplade till våld i nära relation. Vi vet också att Brottsförebyggande rådet uppskattar att det varje år anmäls uppemot 40 000 misshandelsbrott mot kvinnor och omkring 9 000 våldtäkter mot kvinnor och flickor. Det innebär att mer än en våldtäkt anmäls varje timme dygnet runt året om.
Det är heller ingen hemlighet att ungefär var fjärde tjej i årskurs 9 som har eller har haft en relation uppger att de har blivit utsatta för våld av en partner. Samtidigt uppskattar Brå att omkring 80 procent av allt våld mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.
Herr talman! Detta är den verklighet kvinnor och flickor lever i varje dag året runt och dygnets alla timmar. Bakom varje siffra finns en människa, en kvinna vars hem är hennes farligaste plats, ett barn som får växa upp i trauma och kris, ett liv som successivt begränsas av våldet, ett liv som är en sann mardröm.
Med all den kunskap vi har skulle vi kunna tro att samhället gör allt i sin makt för att stoppa våldet. Men den senaste dödsfallsutredningen visar återigen, svart på vitt, att så inte är fallet, varken för kvinnor eller för barn.
Det som framträder tydligt är att våldet nästan aldrig kommer plötsligt. Många av kvinnorna har tidigare utsatts för våld, hot eller kontroll i relationen. Trots det får de oftast inte tillräckligt skydd. I flera fall har de varit i kontakt med socialtjänst, hälso- och sjukvård eller polis. Men våldsutsattheten upptäcks inte tillräckligt tydligt, eller så leder den inte till kraftfulla åtgärder.
Rapporten visar också att när kvinnor väl söker hjälp görs det ofta bristfälliga utredningar. Insatser sätts inte in i tid eller följs inte upp. Det innebär att våldet kan fortsätta och i vissa fall eskalera till dödligt våld. En avgörande slutsats är alltså att problemet inte främst är att riskerna är okända utan att samhället inte agerar tillräckligt tydligt på de signaler som redan finns.
Kvinnor har ofta levt länge med våld innan det allvarligaste inträffar, men skyddet har inte fungerat. Detta är ett samhälleligt svek som saknar motstycke inom något annat politikområde. Kvinnor och barn mördas, trots att samhället visste att något var allvarligt fel.
Herr talman! Det är mot den bakgrunden vi måste se den utveckling vi ser i dag. Den lagstiftning om tillståndsplikt och stärkt skydd för barn som riksdagen på regeringens förslag genomförde i syfte att stärka tryggheten har i praktiken fått motsatt effekt, i en situation när vi redan inte ger skydd. Den utredning som låg till grund för besluten blev inget fönster av möjligheter. I stället blev det en smal dörr till en ännu högre tröskel att ta sig över. I dag får historiskt få barn skydd på skyddat boende.
Regeringens införande av tillståndsplikt skulle höja kvaliteten, men i stället har det lett till att färre kvinnor och barn får skydd. Socialstyrelsens senaste rapport visar att både tillståndsplikten och de nya reglerna för barn inte har fått avsedda konsekvenser. Skyddade boenden har stängt eller befinner sig i omställning. Platser har försvunnit. Kommunerna i Norrbotten och Gävleborg har inga boenden alls. Regeringen fördriver aktivt den enorma kunskap som jourrörelsen besitter. Samtidigt har osäkerheten i lagstiftningen lett till att kommuner tolkar reglerna om barns rätt olika. I vissa fall avvaktar man med beslut, och i andra väljer man andra insatser, trots att våld förekommer. Deras behov synliggörs inte fullt ut, och deras rätt till skydd riskerar att inte bli verklighet.
Det handlar alltså inte om att färre kvinnor och barn behöver skydd utan om att systemet inte fungerar som det ska. Det måste vi ta ansvar för.
Herr talman! Nu ser vi hur de ideella jourerna, de som under decennier har byggt upp skydd, kunskap och förtroende för våldsutsatta kvinnor och barn trängs tillbaka. De ideella jourerna finns inte till för sin egen skull på det sätt som regeringen ofta försvarar aktörer som vill göra vinst. Nej, de finns för kvinnorna och för barnen. Det är där kvinnor i kris har fått stöd, skydd och en väg ut ur våldet. Det är där man har mött människor med lång erfarenhet av vad som faktiskt behövs i tid, i bemötande och i insatser som fungerar i verkligheten.
Men när systemet i högre grad öppnar för marknadslogik, där mäns våld mot kvinnor i praktiken blir en verksamhet att driva med krav på tillstånd och konkurrens, då riskerar det att gå ut över just dessa verksamheter, precis det vi ser hända just nu.
Vi borde kanske lära oss något av det faktum att politiken inte tog kvinnojourernas erfarenheter och varningar på allvar i reformarbetet. Då blev resultatet fel. Det var inte för att de saknade kunskap, kompetens eller kvalitet, utan det var för att deras kunskap inte fick genomslag. Nu ser vi konsekvenserna, nämligen att kvinnor och barn har fått svårare att få hjälp. Det är bokstavligt talat livsfarligt.
Det är också därför vi i dag måste vara beredda att tänka om. De ideella jourerna har larmat högljutt om vad som håller på att ske. Den här gången har vi inte råd att inte lyssna.
Herr talman! Det här är inte ett läge för prestige eller försvar av tidigare beslut. Det här är ett läge för ansvarstagande. När en reform inte fungerar som avsett och i praktiken leder till att färre kvinnor och barn får skydd måste vi agera. Därför föreslår vi ett utskottsinitiativ. Vi menar att tillståndsplikten genast måste frysas tills vi vet att det finns en lösning och att skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn inte fortsätter att försvagas.
Vi behöver återställa fokus på det som är avgörande: att kvinnor och barn får tillgång till skydd i tid och utan onödiga hinder och att de verksamheter som fungerar i praktiken får möjlighet att fortsätta sitt arbete. Och självklart ska barn i regel placeras med sin mamma. Jag vädjar därför till samtliga partier om att vi nu ska gå ihop och se till att rädda skyddet och stödet för kvinnor och barn.
Herr talman! De senaste åren har mellan 30 och 50 personer dött i gängrelaterat våld varje år. Det är fruktansvärda siffror. Och de har mötts av kraftfull politisk handling. Men på grund av mäns våld mot kvinnor kan så många som 130 människor dö varje år. Ändå kommer den politiska kraftsamlingen inte i närheten av den som gäller gängrelaterat våld, fastän vi nu vet att regeringen kan om den bara vill. Det är inte acceptabelt.
Vi i Vänsterpartiet menar att arbetet mot mäns våld mot kvinnor måste byggas utifrån långsiktighet, samordning och verklig tillgång till skydd. Vi driver därför också krav på långsiktig finansiering av kvinnojourer, fler och bättre skyddade boenden samt stärkt stöd genom hela rättskedjan.
Vi vill också att samhället ska bli bättre på att upptäcka våld i tid genom vård, skola och socialtjänst och att det förebyggande arbetet ska stärkas. Samtidigt ser vi ett stort behov av bättre samordning. I dag är ansvaret splittrat mellan olika aktörer, vilket riskerar leda till att kvinnor och barn faller mellan stolarna. Vi vill se en mer sammanhållen struktur med regionala resurscentrum och ett nationellt samordningscentrum kopplat till Jämställdhetsmyndigheten. Därför vill jag yrka bifall till reservation 6.
Jag vill understryka att det bakom varje siffra finns en människa. Där finns ett liv präglat av rädsla, kontroll och begränsningar. Ibland är det ett barn som växer upp i otrygghet. I värsta fall är det ett liv som vi inte har lyckats rädda.
Låt oss säkerställa att kvinnor och barn får det skydd de behöver, inte i teorin utan i verkligheten. Låt oss visa att arbetet mot mäns våld mot kvinnor inte bara är något som vi talar om, utan ett område där vi handlar med kraft.