Herr talman! Dagens betänkande berör stora områden som Vänsterpartiet håller högt: folkbildningen, trossamfundens villkor och mer övergripande civilsamhällesfrågor. Jag är därför lite orolig för att jag kanske kommer att dra över min tid lite grann – vi får se hur det går.

Vi har i vår skuggbudget stora förstärkningar till just de här områdena. Vi har runt 900 miljoner mer till folkbildningen, till exempel. Det svenska civilsamhällets organisationer är väldigt viktiga byggstenar i vår demokrati och behöver goda villkor för att verka. Tyvärr verkar den konsensus som funnits kring behovet av ett starkt civilsamhälle ha försvunnit. I stället för att ses som en tillgång för samhället känner många som engagerar sig att politiska företrädare i kommuner, regioner och på nationell nivå behandlar dem med misstänksamhet och till och med ser dem som ett hot mot demokratin.

Många av de nedskärningar som har skett den här mandatperioden när det gäller civilsamhället är tydligt ideologiskt motiverade. Det är fredsrörelsen, miljörörelsen, de etniska organisationerna, kooperativ och konsumentorganisationer som har fått stryka på foten, och jag tycker att vi alldeles nyss fick höra hur misstänkliggörandet från Sverigedemokraterna låter.

Man kan som åhörare få bilden av att vi här i riksdagen ger pengar direkt till enskilda organisationer som vi gillar eller företräder. Så är det förstås inte. Det är myndigheter och myndighetsliknande organisationer, som Folkbildningsrådet, som fördelar pengar till de enskilda organisationerna utifrån kriterier och mål som vi har kommit överens om genom majoritetsbeslut här i riksdagen.

Naturligtvis får de organisationer som har den mest omfattande verksamheten oftast mest pengar. Det kan handla om Svenska Fotbollförbundet inom idrotten eller ABF inom folkbildningen. Det är inga konstigheter och inget skumt, vill jag bara få sagt.

Men, herr talman, vi ser att det inte bara handlar om rena nedskärningar. Även brist på uppräkning av ekonomiska stöd samt lagar och regelverk sätter käppar i hjulet för föreningar i dag.

Vänsterpartiet vill att myndigheter och folkvalda ska få ökad kunskap om civilsamhällets funktion och vikt och att vi vid beslut också ska analysera vad effekterna blir för olika typer av organisationer i samhället. Ideellt arbete bidrar ju med väldigt viktiga insatser som vi som samhälle faktiskt inte har råd att mista. Ändå har många organisationer svårt att ens kunna öppna ett bankkonto eller hyra en lokal. För personer med funktionsnedsättning utgör regelverk för färdtjänst och ledsagning samt Försäkringskassans bedömningar hinder för att på olika sätt bli en del av föreningslivet. Det måste förstås åtgärdas skyndsamt.

Utöver dessa handfasta problem tillkommer frågan om hat och hot mot dem som engagerar sig i politiska frågor. Särskilt svårt är det i dag för barn- och ungdomsorganisationernas företrädare, för personer som rasifieras och för hbtqi-personer.

När det gäller folkbildningsområdet tycker vi att det är viktigt att självförvaltningsmodellen bevaras och att det även fortsatt finns ett armlängds avstånd mellan folkbildningen och politiken. Det har den här mandatperioden varit ett återkommande tema att företrädare för regeringspartierna och SD har förlöjligat och ifrågasatt innehåll och nytta med kurser inom såväl högskola som folkhögskola och studieförbund.

Är alternativet till dagens fria folkbildning kanske ministergodkända kurskataloger? Det vore förödande. För oss i Vänsterpartiet är det centralt att fritt och frivilligt fortfarande är ledorden för folkbildningen. Politiker ska inte styra innehållet i studiecirklar, kulturträffar eller andra typer av kurser.

Det finns också anledning att rikta stark kritik mot regeringens stora nedskärningar på området. Folkhögskolorna borde ha fått behålla den förstärkning som tillkom under pandemin. Det finns även fortsatt ett stort behov av utbildningsplatser; vi ser att alltför många unga inte klarar sina gymnasiebetyg, och vi ser också en väldigt hög arbetslöshet just nu.

Vi menar att det utöver utökningen av antalet platser även behövs en rejäl höjning av ersättningen per deltagare. Vi ser nämligen att ersättningen släpar efter och att det exempelvis försvårar rekryteringen av lärare, eftersom man inte har ingått i den statliga satsningen Lärarlyftet. Det ger också sämre möjligheter till extra hjälp för de många deltagare inom folkhögskolan som har stora stödbehov.

Herr talman! Jag vill också beröra de nedskärningar som har skett i studieförbundens verksamhet. Företrädare för oppositionen har riktat kritik mot detta på ett mycket bra sätt här tidigare, men även jag vill passa på att göra det.

Jag tycker att det är särskilt olyckligt med alla de fysiska mötesplatser som har fått stänga. Det handlar om många musikhus och replokaler som har tvingats stänga, och det är många studiecirklar som nu inte blir av. Även samarbeten med andra organisationer behöver ställas in. Detta påverkar hela föreningslivet och drabbar människor runt om i landet som vill lära tillsammans med andra, men effekterna är som mest kännbara på mindre orter och i glesbygd där mötesplatser, kulturutbud och föreningsliv är beroende av just studieförbunden.

Utöver studieförbunden vill jag lyfta fram andra typer av lokalhållande organisationer, som Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar, som starkt bidrar till att vi runt om i vårt land har platser att mötas på. De behöver också goda villkor.

Forskningen visar att mötesplatser utgör ett slags social infrastruktur där sammanhållning kan uppstå. Det är viktigt för att motverka till exempel polarisering i ett samhälle. Civilsamhällets förmåga att skapa dessa möten blir därför också en viktig pusselbit i skapandet av en demokratisk stat med hög tillit mellan medborgarna och en känsla av samhörighet.

Om vi inte jobbar aktivt med att skapa förutsättningar för möten mellan människor med olika bakgrund, olika tankar och olika ideologier blir det också svårt att skapa förståelse. I ett sådant läge riskerar vi att få motsättningar i vårt samhälle – och i värsta fall också hot och hat mot minoriteter. I dag sprids fördomar, rasism och hot mot ideologiska motståndare snabbt, framför allt på nätet. Det uppmuntras till och med av algoritmer på de stora sociala medier-plattformarna.

I det betänkande vi debatterar i dag finns det ett förslag från Vänsterpartiet om samhällets ansvar för att just jobba mot rasism och hatbrott, och jag tänker avslutningsvis kika lite närmare på de frågorna utifrån vår motion, herr talman.

De nationella minoriteterna har historiskt sett varit utsatta för marginalisering, diskriminering och rasism – även från staten. I dag lever fördomar kvar som drabbar de nationella minoriteterna både på gruppnivå och som enskilda individer. Europarådets rådgivande kommitté lyfte redan 2023 hur den alltmer polariserade politiska diskursen verkar slå mot personer som hör till nationella minoriteter, särskilt de som hör till de judiska, romska och samiska grupperna.

Den här veckan presenterade Institutet för mänskliga rättigheter sin årsrapport, och ett fördjupningsområde var just normaliseringen av rasism. Institutet vill lyfta fram en rad riskområden som vi behöver hantera.

Det handlar bland annat om att rasistisk retorik etableras i det offentliga samtalet och blir en del av vardagsspråket. Rasism normaliseras, vilket riskerar att begränsa människors faktiska möjlighet att utöva sina fri- och rättigheter. Barn och unga är särskilt utsatta i skolor och digitala miljöer, där rasistiskt språkbruk blir allt vanligare.

Man konstaterar också att hatbrott sällan anmäls och att få anmälningar leder till lagföring. Man noterar att polis och domstolar har svårt att uppfatta rasistiska motiv och att det sällan utreds. Bristande tillit till polis och rättsväsen gör också att färre anmäler, vilket försvårar den enskildas rätt till upprättelse. Det visar sig att bara 5 procent av de anmälda hatbrott som registrerades 2022 och handlades fram till maj 2025, när mätningen gjordes, klarades upp – bara 5 procent! Nästan hälften av ärendena lades ned före eller efter inledd utredning. Då är det inte konstigt att intresset för att anmäla minskar.

Det är faktiskt så att FN har ögonen på Sverige i de här frågorna och kräver att regeringen tar det här på allvar. Den rasistiska retoriken, det rasistiska agerandet och hatbrotten måste stoppas, och man kräver att det sätts in insatser på området. Regeringen har tagit fram en handlingsplan, vilket är lovvärt, men vi anser att det skulle behövas mer konkreta handlingar. Exempelvis behövs det riktade uppdrag till polisen.

Vi i Vänsterpartiet beklagar att resurserna till insatser för just de nationella minoriteterna har minskat under mandatperioden och att hela det nationella stödet till etniska organisationer har tagits bort. Möjligheten till organisering är nämligen väldigt viktig för utsatta grupper, både för att människor ska kunna hämta stöd och styrka hos varandra och för att de lättare ska kunna göra sina röster hörda gentemot exempelvis regeringen eller oss i riksdagen.

Ett förslag som FN lyfter fram och som Vänsterpartiet även har motionerat om är att det bör tas fram så kallade jämlikhetsdata, så att det blir tydligt hur människor med olika bakgrund behandlas i Sverige. Detta finns på plats i andra länder.

Vi har också noterat att Brottsförebyggande rådet lyfter fram en annan form av rapporteringsverktyg som i dag finns på Irland. Vi ser att det skulle vara ett värdefullt komplement till de anmälningar om hatbrott som inkommer till svenska myndigheter, just utifrån det jag nämnde tidigare om att många till exempel har låg tillit till polisen.

Ett sådant rapporteringsverktyg skulle ge oss en bättre bild av förekomsten av och de olika uttrycken för rasism, vilket har varit lyckosamt på Irland. Där har en grupp civilsamhällesorganisationer fått hjälp och ekonomiskt stöd från regeringen för att ta fram ett rapporteringsverktyg för rasistiska incidenter dit utsatta och vittnen kan rapportera incidenter anonymt.

Vi tycker att man ska se till att få ett sådant på plats här i Sverige. Detta handlar min reservation 5 om, som jag härmed yrkar bifall till.

(Applåder)