Protokoll 2025/26:97 Onsdagen den 25 mars

ärendedebatt / Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta m.m.
Anf. 3 Christian Lindefjärd (SD)

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Det ämne vi debatterar i dag är egentligen ett ämne som aldrig borde behöva debatteras. I ett tryggt och anständigt samhälle vet vi att våld aldrig är en lösning. Ändå står vi här. Det säger något allvarligt om vår samtid.

Jag vill dela en personlig upplevelse.

För många år sedan arbetade jag som taxichaufför. En kväll hämtade jag ett par i en förort utanför Stockholm. Allt verkade lugnt och bra. De klev in i bilen, och allt var jättetrevligt – frid och fröjd. De sa hej då till dem som hjälpt dem bära. Men under färden förändrades något. Mannen blev alltmer otrevlig, alltmer svartsjuk.

Plötsligt på Nynäsvägen såg jag i backspegeln hur han var på väg att slå henne. Jag tvärnitade och skrek: ”Vad håller du på med?”

Stämningen blev iskall, och aggressionen riktades givetvis mot mig. När jag släppte av dem på Kungsholmen fortsatte han att skrika förolämpningar mot mig.

Men det som fastnade var inte vad han sa till mig, utan det var tanken på vad som hände efteråt. Jag satt kvar i bilen och undrade: Vad händer när dörren stängs? Vad händer när ingen längre ser?

Den natten har aldrig lämnat mig. Varje gång jag passerar det huset tänker jag på denna kväll och vad som hände. Tyvärr var tekniken inte utvecklad i fråga om mobilnummer och att se exakt vem som hade ringt; då hade jag givetvis ringt polisen. Men det gick inte på den tiden.

Herr talman! Det här hände i ett välmående område. Men våld i nära relationer känner inga gränser, och det finns i alla samhällsklasser, i alla bostadsområden, bakom alla typer av fasader.

Vi får inte heller glömma att även män kan vara utsatta. Det är ett mörkertal vi sällan talar om. Där är skammen och tystnaden stor, och många män skäms i den situationen.

Men oavsett vem som drabbas gäller samma sak: Ingen människa ska behöva leva i rädsla i sitt eget hem. Att lämna en destruktiv relation är inte enkelt. Det kan handla om år av kontroll, rädsla och ekonomiskt beroende. Därför måste samhället finnas där – tydligt, starkt och på offrets sida.

Herr talman! Det måste löna sig att anmäla brott. Alltför ofta hör vi att det står ord mot ord. Men om vi inte anmäler händer ingenting. Vi måste våga bryta tystnaden, och vi måste säga det tydligt: Hjälp finns.

Den nya socialtjänstlagen är ett steg i rätt riktning. Det blir mer förebyggande arbete, större tillgänglighet och ett tydligare barnrättsperspektiv. När det gäller barn måste vi vara kompromisslösa. Det är bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite. Varje gång ett barn far illa och det inte upptäcks är det ett misslyckande för oss alla. Julafton ska vara en dag av glädje – inte en dag av oro över om en förälder är nykter eller om våldet kommer tillbaka ännu en gång.

Herr talman! Kvinnojourerna gör en ovärderlig insats varje dag, i hela landet, från Ystad till Haparanda. Insatserna sker ofta ideellt, ofta med små resurser, men med ett enormt engagemang.

De nya reglerna för skyddade boenden, med tillståndsplikt från Inspektionen för vård och omsorg, är viktiga. De stärker kvaliteten, säkerheten och tillsynen. Men vi måste också vara uppmärksamma på konsekvenserna. När regelverken skärps riskerar mindre aktörer att få det svårt. Samtidigt vet vi att behovet av skydd inte minskar. Därför behöver kommunerna bli bättre på att samarbeta också över gränserna. Skydd ska inte avgöras av postnummer.

När denna lagstiftning har fått verka en tid måste vi utvärdera den, och vi måste vara beredda på att justera den – alltid med fokus på den som behöver skyddet.

Och låt mig avsluta med att säga detta tydligt: Den som slår sin partner eller sina barn sviker inte bara dem, utan den sviker hela samhället. Och nej, man är ingen man när man slår.