Fru talman! Fritidskortet går alltså till alla barn i Sverige. Det spelar ingen roll om man bor på landsbygd eller i storstad eller vilken samhällsklass man tillhör. Ledamoten vill lyfta fram att detta har betydelse för vilka som utnyttjar kortet. Barn ska enligt mig inte kategoriseras in i dessa ideologiska och politiska grupperingar. Alla barn i Sverige ska ha rätt till fritidskortet. Det är också vad som nu sker.
Sedan är det kanske som ledamoten säger, att det har blivit en ökad byråkrati. Han säger att pengarna hamnar i statlig byråkrati i stället för ute i verksamheten. Men i en så stor och dyr satsning som denna tycker jag att det finns ett värde i att vi har kontroll och noggrannhet i början. Hellre att det blir lite mer byråkrati och pappersarbete i början – det låter konstigt att säga detta för mig som moderat – så att man har kontroll på att pengarna kommer dit de ska än att de utnyttjas av kriminella extremister, vilket vi ju har sett andra exempel på i civilsamhället.
Ledamoten lyfter också fram att det behövs satsningar på idrotten och att vi måste stärka föreningslivet. Jag tyckte att jag i mitt anförande var ganska tydlig med att det är just detta som sker. Över 5 miljarder satsas på föreningsliv och på idrott. En halv miljard under mandatperioden satsas på fler idrottshallar, som jag tror att ledamoten lyfte. 100 miljoner årligen och 400 miljoner under hela mandatperioden satsas för att barn i utsatta områden som kanske inte har tradition av idrott och föreningsliv på samma sätt som man har i innerstäderna eller i andra delar av samhället ska kunna få tillgång till det här. Jag tycker att det är stora satsningar som regeringen gör. Det är över 5 miljarder.
Jag vet att ledamoten har nämnt att Miljöpartiet i sin reservation vill ha ett civilsamhälleslyft på, tror jag, 1 miljard. Det vi satsar är mer än det.
Det blir lite konstigt i debatten när man hittar små detaljer som man kritiserar. Man hittar minskade bidrag till just folkbildningen, som man sedan upphöjer till något slags standard för regeringens hela civilsamhällespolitik. Men man ser inte och man vill inte erkänna de stora satsningar som regeringen gör på andra områden – jag har talat om de 5 miljarderna – utan man vill av politiska skäl begränsa sig till de få neddragningar som sker.