Fru talman! I Sverige har vi sedan länge slagit fast att det är den som köper sexuella tjänster som begår brottet. Ändå är det i praktiken inte alltid så vårt rättssystem behandlar de människor som utnyttjas i prostitution. Enligt Brås uppföljning Köp av sexuella tjänster betraktas den som har sålt sexuella handlingar nästan alltid som ett vittne, inte som ett brottsoffer. Endast ungefär en av tio får målsägandestatus, och då handlar det oftast om att andra brott har begåtts samtidigt. Detta är ett djupt systemfel.

Den som köper sex skadar inte bara samhället, utan man skadar en konkret människa. Det handlar om kvinnor, ofta mycket unga, som ibland är hitlockade från andra länder med löften som visar sig vara lögner. De utsätts för psykiskt och fysiskt våld, hot och ekonomiskt utnyttjande – och därefter för ett rättssystem som inte alltid ser dem som de brottsoffer de faktiskt är.

Fru talman! Vad innebär det då att nekas målsägandestatus? Det innebär att du inte får rätt till skadestånd och att du inte får brottsskadeersättning. Du får inte ett målsägandebiträde som stöd genom förhör och rättegång. Du står ensam inför myndigheter, ensam inför din utsatthet och ensam med chansen – som i praktiken ofta går förlorad – att lämna den situation du befinner dig i.

Att ge personer som utnyttjas i prostitution målsägandestatus handlar därför inte om semantik; det handlar om liv. Det handlar om möjligheten till skydd, stödinsatser, behandling och rådgivning – allt det som kan göra att en kvinna får kraft att bryta upp från en exploaterande situation. Det handlar också om tydlighet gentemot domstolar och samhälle om att Sverige måste se allvarligt på sexköp. Vi måste se den utnyttjade som brottsoffer, inte som en medgärningsperson eller ett vittne.

Fru talman! Många kvinnor i prostitution har kommit till Sverige från andra länder. De lever i flera typer av utsatthet: som kvinnor, som migranter och som brottsoffer. För dessa kvinnor är det helt avgörande att de känner att samhället står på deras sida. Det är avgörande att de vågar söka hjälp, att de vågar medverka i rättsprocesser och att de vågar vittna mot dem som utsätter dem för brott. I dag är det inte alltid så.

Vi menar därför att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över möjligheten att ge personer som säljer sexuella handlingar målsägandestatus vid förundersökning och rättegång. Det är ett steg som skulle stärka rättssäkerheten, möjliggöra fler fällande domar och, framför allt, ge dessa kvinnor det stöd de har rätt till som brottsoffer.

Fru talman! Det finns även en rad andra frågor som jag vill passa på att lyfta i den här debatten.

För det första: Nationella samordningen mot prostitution och människohandel visar att människohandeln ökar, att digital exploatering breder ut sig och att exploateringen inom bland annat thaimassagebranschen fortsätter. Ändå är antalet fällande domar mycket lågt. Vissa år fälls ingen alls. Kvinnor har till och med gripits och utvisats i stället för att betraktas som brottsoffer. Det är oacceptabelt. Vi menar att regeringen bör utreda lagstiftningen om människohandel och dessutom ge Brå i uppdrag att kartlägga människohandel med barn i kriminella nätverk.

Fru talman! För det andra: Barn som utsatts för övergrepp behöver likvärdigt stöd i hela landet. Barnahus är en oerhört viktig del av detta, men kvaliteten varierar stort. Därför vill vi se en nationell certifiering för att säkerställa att alla barn får samma skydd och samma möjlighet till upprättelse.

För det tredje: Brottsoffer ska inte behöva navigera genom ett lapptäcke av regler och myndigheter. Vi vill samla alla rättigheter i en samlad brottsofferlagstiftning – ett enkelt och tydligt ramverk för stöd, skydd och ersättning.

För det fjärde: Den nya förverkandelagstiftningen gör det möjligt att beslagta betydligt mer av de kriminellas tillgångar. Det är bra, men dessa pengar bör gå tillbaka till de områden där brotten begåtts – till det civilsamhälle som varje dag arbetar för tryggheten.

Fru talman! För det femte: Skyddet för kvinnor som lämnat våldsamma relationer är inte tillräckligt. Kontaktförbud fungerar ofta dåligt. Vi vill vända på perspektivet: Det är förövaren, inte kvinnan, som ska begränsas geografiskt. Dessutom behöver kvinnor och barn med skyddade personuppgifter få en personlig kontaktperson som kan stödja dem i vardagen.

Slutligen: Samtyckeslagen har varit en historisk framgång. Den har lett till betydligt fler åtal och ett stärkt rättsskydd. Men brottet oaktsam våldtäkt är rättsligt svårtillämpat, och det behövs fortbildning för domare och andra rättsaktörer så att lagstiftningen används korrekt och rättssäkert.

Fru talman! Gemensamt för alla dessa frågor är att de handlar om något mycket grundläggande, nämligen samhällets skyldighet att skydda dem som utsätts för brott. Det handlar om kvinnor i prostitution som fortfarande inte betraktas som brottsoffer. Det handlar om barn som utsätts för våld och övergrepp. Det handlar om hbtqi-personer, om personer utsatta för hatbrott, om migranter och om kvinnor i skyddade boenden. Det handlar om människor som behöver samhällets fulla stöd.

Om Sverige ska vara ett land där rättvisa råder, där människors värdighet är okränkbar och där ingen lämnas ensam i sin utsatthet måste vi fortsätta stärka rättigheterna för brottsoffer – i lagstiftningen, i myndighetsutövningen och i det praktiska stödet.

Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men väljer att yrka bifall enbart till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)