Fru talman! Låt mig måla upp ett scenario:

Tänk dig att bo i en lägenhet som bara är till låns – en lägenhet där möblerna inte är dina och namnet på dörren inte är ditt. Du får inte ens berätta för grannarna vad du heter. Lägg därtill att du när som helst kan behöva lämna den lägenheten för att flytta till en annan lägenhet, som inte heller är din. De här lägenheterna ligger inte i områden som du har valt. De kanske inte ens ligger i en stad där du känner dig hemma. Tänk dig också att du har barn som går i skola och i förskola.

Och så händer det: Han som vill döda dig får reda på var du bor. Han åker till lägenheten mitt i natten, och du vaknar av att han börjar banka på dörren – högre och högre, intensivare och intensivare. Till slut börjar han vråla, och han vrålar allt högre. Han skriker att du ska öppna dörren och att du ska släppa in honom. Du ringer polisen, men när de kommer är han redan borta.

Ditt barn har vaknat. Självklart är ditt barn rädd och undrar vad som händer. Ni får packa ihop det ni kan och åka med poliserna. Barnet är inlindat i en filt, och du har tagit med dig det du kunde hitta. Det blir en natt på en brits hos polisen innan socialtjänsten och kvinnojouren kommer och tar över och ni får ett tillfälligt skydd på ett skyddat boende. Efter ett par veckor får ni flytta till en ny lägenhet i ett nytt område, och barnet får börja i en ny förskola.

Lägg därtill att du har en arbetsplats med arbetskamrater som undrar varför det ibland står en man utanför entrén och ropar efter dig. Han ropar att du ska visa dig och att du ska komma ut. Förskolan kanske ringer och säger att det står en man där som vill hämta ditt barn.

Vi kan bygga på det här med den rädsla och den oro som du känner varje gång du går till mataffären, varje gång du går till gymmet och varje gång du ska träffa dina vänner. Det är känslan av att aldrig vara trygg och att du alltid behöver vara rädd. Du har tankar som hela tiden kretsar runt: Har han hittat mig nu igen? Kommer han att hitta mig? Bevakar han mig? Kommer han att lyckas döda mig?

Det här, fru talman, är verklighet för tusentals kvinnor. De har det så här varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.

Jag vet att vi alla här inne är medvetna om det här och vill göra någonting åt det. Det gläder mig faktiskt att vi i den här frågan är överens, oavsett partitillhörighet. Men detta är svårt, och det är ett samhällsproblem.

Det finns ingen mall för hur en man som är våldsam mot en kvinna ser ut. Det man på senare år har lärt sig är att män som har dödat en kvinna eller på annat sätt har varit våldsam mot henne inte sällan har haft kontakt med sjukvården eller psykiatrin. Det är därför jag tycker att det är viktigt att man inom sjukvården och psykiatrin kommer på ett system för hur man ska kunna samarbeta med polisen.

Polisen har haft ett pilotprojekt där man gjorde hembesök hos män som hade visat våldsamma tendenser. Ett av de mest framgångsrika projekten var operation Beta, som dessvärre numera är nedlagt.

Jag tror att det är där någonstans som polisen måste börja jobba. Man måste jobba förebyggande genom att kartlägga dessa våldsamma män och sedan bearbeta dem, till exempel via hembesök. Det kommer inte att stoppa kvinnor från att bli jagade, förföljda eller till och med mördade, men det är i alla fall något – och vi måste göra något.

Jag tycker att vi från politikens sida har gjort vad vi kan för att öka skyddet genom lagar. Vi har stärkt det tidigare kontaktförbudet och förhoppningsvis gjort det säkrare genom att i fler fall koppla ihop kontaktförbudet med vistelseförbud och elektronisk övervakning. Det gläder mig också att Tidöpartierna senast i dag meddelade att de vill se över hur hemliga tvångsmedel – preventiva sådana – ska kunna användas för att avlyssna män som visar tendenser till att vara våldsamma. Det är i min värld en offensiv politik, och det vill jag se mer av.

När det kommer till att bekämpa mäns våld mot kvinnor får åtgärderna inte ha någon prislapp.

(Applåder)