Fru talman! Tidöpartierna berömmer sig ofta för att stå för perspektivskiften. Ett ofta markerat sådant är att brottsoffer ska prioriteras. Det handlar då ofta om tron på att högre straff gynnar brottsoffren. Att prioritera reformer som stärker brottsoffer i sig och i sin egen rätt är mer sällsynt. Här finns verkligen mycket kvar att göra.

Skörden av motionsyrkanden från allmänna motionstiden, som vi nu diskuterar, visar detta tydligt. Det är ett perspektivskifte också från regeringens fokus på gäng, som främst handlar om mäns brott mot män, till mer fokus på mäns övergrepp mot kvinnor och barn.

Jag står bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 2. Den reservationen känns mest allvarlig. Den berör ett mycket eftersatt område. Det handlar om prostitution och människohandel för främst sexuella ändamål. Det är ett av de allvarligaste brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Det är snäppet efter kvinnors död, som dessvärre också inträffar i samband med människohandel och prostitution.

Människohandel och exploatering sker allt oftare på subtila sätt. I början kan det framstå som en affärsmässig uppgörelse, där den utsatta lockas in i till synes vanliga, riktiga, affärsavtal. Men det finns också – nu kanske några av er får en flashback till filmen Lilja 4-ever – det man kallar för loverboys. Det är män som med tal om kärlek och relationer i ett annat land lockar med sig kvinnor och unga flickor till bland annat Sverige för att låta dem exploateras i prostitution och människohandel.

Det här genererar stora summor. Men det är också så att de som blir utsatta ska betala tillbaka en del omkostnader, som man kallar det. Det kan handla om kostnader för resan hit och för boende och uppehälle, som de då ska betala genom så kallat arbete, vilket då är att bli en sexslav.

Tillvägagångssätten genererar stora summor pengar, ofta till organiserad brottslighet. Vi är kanske vana vid att se narkotikan som den stora inkomstkällan i de här grupperingarna. Men narkotika säljs en gång. Kvinnor och barn kan exploateras sexuellt gång på gång, inte sällan många gånger per dag. Jag har träffat dem som har fått ställa upp på sexuella tjänster fler än tio gånger på en dag. Det här genererar då brottsvinster, och det skapar naturligtvis oerhörda skador för offren.

Det finns mycket dokumentation om människohandel och prostitution, men det är som att vi ändå inte tar det på fullt allvar. Det kommer enstaka initiativ då man försöker lyfta vissa frågor här, men det finns sällan något totalt grepp om detta. Det handlar inte enbart om kvinnor. Jag tror att jag också har markerat att det också är stor risk för sexuell exploatering av barn.

Här ligger man generellt långt efter med arbetet. Det gäller inte enbart inom rättsväsendet. Det gäller också i det kommunala arbetet, där man försöker hantera brottsförebyggande åtgärder. Antalet fällande domar är försvinnande litet, men det kommer larm om att det här är ganska frekvent.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel ger ut årliga rapporter. I sin senaste rapport visar de att barn gromas till att begå brott inom de kriminella nätverken men att man sällan kopplar det till människohandel, vilket man rimligen borde göra. De konstaterar också att kunskapen om kopplingarna mellan rekrytering till kriminella nätverk och barns och ungas egna utsattheter i olika kontexter, inklusive i de egna familjerna, behöver fördjupas.

Vi anser att de problem som framkommer behöver åtgärdas och att man måste samla sig för att ta krafttag mot denna exploatering.

Här handlar det också om att vi måste bredda perspektiven. Justitieutskottet tog för inte så länge sedan initiativ till en utredning via RUFS, riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat, för att belysa människohandel och prostitution på ett skarpare sätt. Det som bland annat har kommit fram i ett utkast till en rapport handlar om samarbete med socialtjänst, inte minst via regionkoordinatorerna, som finns i våra olika länsstyrelser.

Här vill vi att regeringen agerar på ett skarpare sätt och gör mer för att bekämpa människohandeln.

Frågan om målsägandestatus har redan berörts här i talarstolen. Med målsägande menar vi på juridiska att man får en position som ett juridiskt erkänt brottsoffer i processen. Här är praxis sedan länge, tragiskt nog, att den som har varit involverad i prostitution och sålt sexuella handlingar hanteras som ett vittne. Det är en skymf mot den personen. Om offret för brottet skulle tillerkännas brottsofferstatus skulle offret kunna få rätt till skadestånd, brottsskadeersättning och målsägandebiträde under processen samt tillgång till andra stödinsatser som är givna för flera grupper av brottsoffer.

Sådana här åtgärder kan naturligtvis bli avgörande för kvinnor som är involverade i en allvarlig verksamhet. Det skulle kunna öka deras möjligheter att satsa på ett liv med andra förtecken än prostitution.

Jag vill också nämna kontaktförbuden. Där har det ganska nyligen skett en del viktiga förändringar, där man har utvidgat skyddsområdena för de kvinnor som kan få ett kontaktförbud. Frågan är ändå om vi är på rätt väg. Delvis är vi det, men frågan är om vi inte skulle behöva skifta perspektiv på allvar. Här vill jag gärna utmana partierna inom Tidöregimen.

Frågan är vems frihet vi behöver värna. En kvinna som har lämnat en våldsam man eller blivit utsatt för allvarliga övergrepp på annat sätt borde garanteras sin rörelsefrihet och kunna tillåtas den medan vi i stället borde fokusera på gärningsmannen som borde få en geografisk zon anvisad. Om han ska vistas utanför den zonen borde det anmälas så att kvinnan får vetskap om förändringen. Det är en uppgift som vi också tycker att man borde beakta mer.

Det finns ytterligare en punkt som jag vill beröra. Det finns ett uttryck för det perspektivskifte som jag efterlyser för att fokusera mer på brottsoffer, och det är uttrycket reparativ rättvisa. Det skulle innebära att vi tänker oss för i hur vi lanserar hela rättssystemet och rättsprocessen så att vi gör det möjligt för den som är utsatt att snabbt få tillgång till både stödresurser och välfärdssamhällets övriga insatser, något som skulle kunna leda till en snabbare känslomässig återhämtning och en upplevelse av både rättvisa och tilltro till rättssystemet.

I dag är brottsoffrets berättelse i en process främst ett bevismedel, medan brottsoffrets behov av stöd, upprättelse och återhämtning i princip inte har någon plats i processen. Genom erkännande, ansvarstagande och åtgärder som främjar återuppbyggnaden av förtroende och relationer skulle vi kunna komma mycket långt i rättsväsendet. Det skulle också kunna innebära möjligheter att begränsa återfallsriskerna. En snabb samordning och tillgång till psykologiskt, juridiskt och socialt stöd och därmed en reell möjlighet till läkning och verklig upprättelse skulle vara ett sant brottsofferperspektiv.

(forts. § 14)