Fru talman! Det finns ögonblick som förändrar ett liv för alltid. Inte gradvis, inte varsamt, utan plötsligt, våldsamt och utan förvarning. En kvinna som inte längre vågar gå hem ensam på kvällen. En pensionär vars livsbesparingar lurades ifrån honom av en bedragare. Ett barn som förlorat sin barndom till ett övergrepp. Det är inte ord och siffror i ett betänkande. Det är verkliga människor, med namn och ansikten och med ett berättigat krav på att samhället ska stå upp för dem.

Ett brott drabbar inte bara den som blir utsatt för brottet. Det slår mot familjen, mot vännerna och mot alla som älskar den som drabbats. Ändå har svensk rättspolitik alltför länge haft gärningsmannen i fokus, framför tryggheten och respekten för brottsoffer.

Straffen har varit för låga, och ersättningssystemen har krånglat. Den som drabbats av brott har ensam fått kämpa vidare – mot byråkratin, mot Kronofogden och mot ett system som inte är byggt för henne.

Våldet och otryggheten har inskränkt friheten och vardagen för allt fler. Det har varit ett stort misstag. Det misstaget rättar vi nu till. När historien skrivs om denna mandatperiod vill jag att den berättar om en regering som vågade göra mer än att tala, en regering som agerade och som förstod att det bakom varje siffra i statistiken finns ett ansikte, en människa.

Den moderatledda regeringens politik innebär ett perspektivskifte. Offrets trygghet kommer alltid först, och våld ska aldrig accepteras. Det är inte en kompromiss. Det är en övertygelse. En central del handlar om straffen. De har länge, alltför länge, utgått från förövarens perspektiv och inte från samhällets skyddsbehov.

Farliga brottslingar ska sitta inne, så att föräldrar våga låta sina barn gå hem från träningen och så att kvinnor inte ska behöva frukta för sina liv på vägen hem på kvällen eller i sitt eget hem. Hederliga människor ska helt enkelt kunna vara ute och vara trygga.

Vi har sett till att kriminella med hög återfallsrisk inte ska friges i förtid. Vi har beslutat om säkerhetsförvaring. De farligaste brottslingarna, våldtäktsmän och pedofiler med hög återfallsrisk, ska kunna sitta inlåsta på obestämd tid och aldrig släppas ut så länge som de utgör en fara.

Vi har skärpt kontaktförbudslagstiftningen. Vi har skärpt straffen för bedrägerier mot äldre. Svenska lagar ska skydda skötsamma människor, inte dem som begår brott. För oss moderater är det en självklarhet.

Fru talman! Den 5 mars i år fattade regeringen beslut om lagrådsremissen Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Det är en grundläggande förändring. I dag tvingas brottsoffer jaga sin förövare för att kräva in pengar. Det är orimligt.

När en dom vunnit laga kraft ska brottsoffret kunna få brottsskadeersättning direkt från Brottsoffermyndigheten. Det är sedan myndighetens uppgift – inte brottsoffrets – att kräva tillbaka pengarna från gärningsmannen. Staten tar bördan från den som redan har burit tillräckligt. Det är inte en teknisk regeländring. Det är ett ställningstagande: offret ska inte behöva kämpa dubbelt.

Bakom varje obetalt skadestånd finns en människa som väntar på upprättelse. Det ansvaret tar vi. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 september 2026.

Ni minns väl de 45 miljoner kronorna? Så mycket lurades 73 pensionärer på på bara sex månader, metodiskt, hänsynslöst och manipulativt, via falska SMS och telefonsamtal. Deras livsbesparingar – de pengar de sparat för att leva tryggt på sin ålderdom – fördes över till bedragare.

Polisen grep gärningsmännen. De dömdes, och deras tillgångar förverkades. Vad hände sedan? Sedan försvann pengarna in i statskassan. De 73 pensionärerna fick kämpa vidare själva. Den orättvisan måste rättas till.

Konfiskerade brottsvinster ska inte spårlöst försvinna in i statens räkenskaper. En förverkandefond ska kunna stärka rättvisan och skapa en tydlig koppling mellan brottsbekämpning och upprättelse för dem som drabbats.

Förverkandeutredningens betänkande, som redovisades i februari, föreslår att 30 procent av intäkterna från förverkad egendom ska tillföras Brottsofferfonden för att användas till förmån för brottsoffer. Betänkandet är nu ute på remiss till den 3 juni. Riktningen är given: brottsvinster ska bli brottsoffers upprättelse, inte statens intäkt.

Fru talman! När en människa utsätts för brott rasar tryggheten. I det ögonblicket måste samhället vara som starkast, inte i ord utan i handling och genom ett rättsväsen som ser henne, hör henne och står upp för henne.

Det är därför vi tar ett helhetsgrepp där alla aktörer i rättskedjan tar sitt ansvar. Vi ser till att brottsoffer får information, stöd och ett gott bemötande genom hela rättsprocessen.

För oss är ett starkt brottsofferperspektiv inte förhandlingsbart. Det är en fråga om grundläggande anständighet, en fråga om respekt för den vars trygghet har kränkts.

Vi har vänt blicken från förövaren till den som drabbats. Det är där fokus alltid borde ha legat.

Vi behandlar här ett antal motioner och reservationer. Jag förstår ambitionen, och jag förstår orden bakom dem. Men i de mest angelägna yrkandena efterfrågas åtgärder som glädjande nog redan är omhändertagna eller nu omhändertas av regeringen – det är allt från beslut till pågående utrednings- och beredningsarbete.

Fru talman! Den här regeringen har genomfört ett perspektivskifte i kriminalpolitiken – inte som en fras på en valaffisch utan som konkret lagstiftning. Men i slutändan är det inte formuleringar från majoritet eller opposition i ett betänkande som avgör om vi lyckas. Det är de som blir utsatta för våld som ska känna att samhället står på deras sida. Det är vår uppgift, och det är vårt ansvar. Vi har agerat, vi agerar och vi fortsätter att agera. Ingen uppgift är nämligen viktigare än ett tryggare och friare Sverige.

Med hänvisning till pågående arbete och genomfört arbete yrkar jag bifall till utskottets förslag – att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i betänkandet.

(Applåder)