Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Våldsbrott och brottsoffer. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, bland annat med hänvisning till pågående arbete.

Under alltför lång tid har fokus i kriminalpolitiken legat på förövarens väl och ve, på att gärningsmannen på mest effektiva sätt ska rehabiliteras och återanpassas till samhällsgemenskapen. Det är inte fel i sig. Frågan är inte svart eller vit. Men det är uppenbart att fokuset på brottsoffrets upprättelse har åsidosatts när fokuset har varit på grova våldsbrottslingars rehabilitering och återanpassning till samhället.

Det finns egentligen hur många exempel som helst, sedan lång tid tillbaka, på att samhället borde ha agerat med full kraft men gång på gång, av olika skäl, har struntat i brottsoffrens situation.

Anledningen till att jag kan uppfattas som kategorisk är att politiken aktivt har valt att inte agera trots att man har insett att fel begåtts och att man hade kunnat skydda människor från att utsättas för samma sak i framtiden. Det finns mängder av exempel från de senaste årtiondena på flickor som blivit våldtagna av pojkar som var under 15 år och som gått fria eftersom de inte var straffmyndiga.

Nu är Sverigedemokraterna med i lagstiftningsprocessen. Därför sänks straffmyndighetsåldern till 14 år och till 13 år för grova brott.

Det finns exempel på personer som begått en våldtäkt innan de blivit straffmyndiga och som därför gått fria men som dömts för våldtäkt i straffmyndig ålder. Samhället hade kunnat förhindra den framtida våldtäkten om man hade agerat direkt och med full kraft.

Det finns även massor av exempel på flickor och kvinnor som tvingats möta sin förövare på gatan mindre än ett år efter att ha blivit utsatt för en våldtäkt, eftersom straffet var alldeles för kort och fokuset från samhällets sida var på att återanpassa gärningsmannen till samhället.

Nu är Sverigedemokraterna med i lagstiftningsprocessen. Ungdomsrabatten avskaffas helt. Samtidigt ska domstolar använda hela straffskalan, och maximistraffet för våldtäkt höjs till tolv år. Upprepade våldtäkter ska ge livstids fängelse.

Tidigare har regeln varit att brottsoffret själv ska driva in skadestånd från sin gärningsman, till exempel en våldtäktsman. Antingen har han fått betala in själv, eller så har man fått kräva att Kronofogden agerar.

Nu kommer i stället staten att direkt betala ut skadeståndet till brottsoffret. Sedan blir det statens uppgift att driva in pengarna från gärningsmannen. Då slipper exempelvis ett våldtäktsoffer komma i kontakt med sin förövare igen och kan snabbare gå vidare med sitt liv utan att ha den processen hängande över sig. Det är en direkt följd av Sverigedemokraternas och regeringens förändringar som nu kommer att genomföras.

Något annat som förändras i och med den nya lagstiftningen om ersättning till brottsoffer gäller ersättning till personer som frihetsberövats. Tidigare har stora ersättningsbelopp betalats ut till personer som frikänts för brott trots att det varit klarlagt att de gjort sig skyldiga till handlingar som i sig är straffbara och som hade kunnat motivera frihetsberövandet. De senaste tio åren har omkring 800 miljoner kronor betalats ut. Ibland har det varit motiverat. Men det har även skett i fall som det nu välkända exemplet med en kille som begick två grova våldtäkter och dömdes till fängelse men fick 840 000 kronor i ersättning för att han hade suttit frihetsberövad för länge när man upptäckte att han i själva verket var under 18 år vid brottstillfället. Han fick mångdubbelt mer än vad våldtäktsoffren fick i skadestånd tillsammans. Den typen av utbetalningar är det slut på nu med Sverigedemokraternas och regeringens nya lagstiftning.

Jag kan låta kategorisk när jag säger det, men utan Sverigedemokraternas politiska inflytande hade vi inte nått till den punkt där vi förändrar dessa delar av lagstiftningen. Låt mig vara tydlig: Dessa problem har varit kända i decennier. Under denna period har Sverige haft både blåa och framför allt röda regeringar. Ingen har åtgärdat detta förrän nu. Det som Sverigedemokraterna och regeringen har gjort på det kriminalpolitiska området på inte ens fyra års tid, de insatser vi genomfört för att såväl beivra brottslighet som ge brottsoffer upprättelse, har inte någon regering någonsin tidigare varit i närheten av. Det är ett paradigmskifte vi ser i svensk rättspolitik. Jag är oerhört stolt över att få vara med på denna resa, som vi gör tillsammans med våra samarbetspartier inom Tidöavtalet. Steg för steg gör vi Sverige till ett tryggare och friare land.