Herr talman! Det enkla svaret är: Ja, det finns en sådan förväntan. Jag tycker inte att det fanns någonting i kommissionens sätt att resonera som på något sätt uteslöt det.

Däremot finns det ju, som alla förstår, statsfinansiella restriktioner i ett antal länder. Den här gången pratar vi alltså om möjligheten att agera på egen bekostnad, inte på andras bekostnad. Ett antal länder har dock helt enkelt betydande restriktioner i sina egna makroekonomier. Jag går inte in på enskilda länder, men jag tror att en del sitter i väldigt tuffa beslutssituationer. Antingen behöver de öka sin statsskuld ännu mer – oklart för hur lång tid – eller få väldigt missnöjda bränsle- och elkonsumenter, som hamnar i ett läge som de inte kan påverka över huvud taget. Det är alltså en otroligt svår situation.

Jag tror att de flesta förstår att det grundläggande problemet här inte enbart är nät och distribution. Att elen kan flöda är i grund och botten bra – om det finns tillräcklig produktion, förstås. Och det är ju det stora bekymret, det vill säga att det är för många länder som tycker att man ska lösa problemen genom att bygga ut näten och för få som är beredda att själva bidra med att bygga ut en fossilfri, stabil elproduktion i sina egna länder.

Det ena är att det tar tid och inte löser några akuta energikriser någonstans, och det andra är att man i så fall måste fatta helt nya sorters beslut. Om man tar bort såväl rysk gas och olja som gas och olja från Gulfen återstår i princip kärnkraft eller att satsa på väldigt stora mängder förnybar energi och hoppas att det inte skapar problem när det inte blåser och så vidare. Som alla förstår har olika länder dessutom lite olika förutsättningar för detta; det är trots allt olika blåsigt och soligt i olika länder. Men att bygga ny produktionskapacitet är helt avgörande.

För svensk del är det ironiskt att vi i södra Sverige nu blir beroende av priset på naturgas, trots att nästan ingen svensk har egen erfarenhet av el gjord på gas. Det går inte.