Fru talman! Jag noterar att statsrådet återkommer till tre delar som kan beskrivas som det kommunala ansvaret, tillväxten och kompetensförsörjningen, och statsrådet räknar upp en rad enstaka reformer. Men inget av detta är svaret på problemen här och nu. Jag tänker att vi kan ta dem i tur och ordning.

För det första: det kommunala självstyret. Ja, kommunerna har ansvar. Men staten har också ansvar för förutsättningarna. Annars skulle vi inte ha ett sektorsbidrag, ett äldreomsorgslyft och andra viktiga delar. Detta är ett område där kommunerna och staten delar på ansvaret. Och sanningen är att det när regeringen väljer att prioritera sänkta skatter för de rikaste framför att säkra resurser till välfärden är de äldre som får ta smällen med en försämrad äldreomsorg.

När det sedan gäller det andra, tillväxten och kompetensförsörjningen, kan man verkligen ifrågasätta den politik som regeringen har bedrivit den här mandatperioden, med över 100 000 fler arbetslösa som resultat. Detta pressar också kommunerna genom ett sämre inflöde av skattepengar.

Äldreomsorgen kan inte vänta på en bättre konjunkturcykel; de äldre finns här och nu. Det är äldreomsorgen här och nu som behöver fungera. Jag tänker att regeringen här och nu behöver säkerställa reformer som bidrar till att vi kan ha en större satsning på äldreomsorgen och till det som utgör grunden för min fråga i den här interpellationen: Vilka konkreta reformer genomför regeringen för att säkerställa en ökad bemanning?

Mina kollegor här har tidigare precis som statsrådet berört detta med skyddad yrkestitel, och det är jättebra. Språkkravet är jättebra. Äldreomsorgslyftet är jätteviktigt. Allt detta är dels sådant som vi påbörjade och genomförde, dels sådant som regeringen har tagit vidare. Men vi behöver också ärligt konstatera att det inte löser problemet här och nu. Det räcker inte med det vi har gjort, utan de mest akuta problemen kvarstår: Det saknas resurser och personal här och nu för att kunna säkerställa en bra äldreomsorg.

Fru talman! Det är här regeringens politik så tydligt brister. Man har genomfört en politik med frysta statsbidrag till kommuner och regioner i ett läge med en hög inflation. Den kombinationen har verkligen tvingat in Sverige i en äldreomsorgskris som är allvarlig.

Äldreomsorgsministern pratar gärna om kvalitet, men som regering levererar man inte resurser. Man pratar gärna om kompetens men säkerställer inte bemanningen. Personalen hinner inte. Äldre får inte den tid de behöver.

Vi socialdemokrater har pekat ut en annan riktning. Det går att prioritera annorlunda. Det går att satsa mer statliga pengar för att som ett första steg möjliggöra 4 000 fler anställda i äldreomsorgen. Det skulle göra skillnad.

Min fråga är: Inser ministern att utan fler anställda riskerar alla andra reformer att bli otillräckliga?