Fru talman! Det ska vara tryggt att bli äldre i Sverige. Det kan inte bara vara en vision för politiker och politiken, utan det behöver vara ett löfte att vi i politiken gör allt vi kan för att varje människa ska känna trygghet genom hela livet. Men verkligheten är annorlunda när det handlar om äldreomsorgen. Äldre vittnar om otrygghet. Personal vittnar om stress. Anhöriga vittnar om oro. Och mitt i det här väljer regeringen att hänvisa till det kommunala självstyret. Det duger inte.

Det kommunala självstyret är en viktig del. Men när personalen springer mellan brukare eller när äldre möter nya ansikten från hemtjänsten varje dag – kanske flera gånger per dag – är det inte bara en fråga för det kommunala självstyret. Då är det en kvalitetskris i svensk äldreomsorg.

Fru talman! Ministern lyfter fram statsbidragen, men sanningen är ju att kommunerna pressas hårt. Demografin förändras, men resurserna hänger inte med. Resultatet ser vi tydligt. Det är färre anställda i omsorgen och mindre tid för varje äldre människa. Det är en arbetsmiljö där personalen går på knäna.

Tydliga besked saknas från regeringen om hur bemanningen inom svensk äldreomsorg ska stärkas. Att säga att det är arbetsgivarens ansvar tycker jag är att abdikera från det nationella ansvaret, för äldreomsorgen är inte vilken verksamhet som helst. Det handlar om människor i livets mest utsatta skede. Det kräver ett politiskt ledarskap.

Vi socialdemokrater är tydliga med att vi är beredda att ta ansvar och prioritera en nationell politik som stöttar kommunerna i den här verksamheten och möjliggör fler anställda och bättre kontinuitet. I äldreomsorgen ska äldres behov och inte ett minutschema styra. Min fråga i interpellationen är enkel: Var finns regeringens konkreta reformer för att öka bemanningen i äldreomsorgen?

När ministern och jag reser runt i landet kan vi se att det finns många som gör ett helt fantastiskt arbete. Det finns otroligt mycket att vara stolt över och äldreomsorg som verkligen är helt perfekt. Men jag är övertygad om att vi också möter verksamheter från norr till söder som har det riktigt tufft, där personalen går på knäna och där resurserna inte är tillräckliga. Då kan vi från nationell nivå inte bara kan säga att det handlar om kommunalt självstyre och att det är en kommunal angelägenhet. Vi är ju en aktör på det här området. Vi behöver ta större ansvar och prioritera frågan tydligare framöver, för utmaningen och krisen inom äldreomsorgen har bara börjat om vi inte förändrar politiken och byter riktning för Sverige.