Fru talman! Den här debatten är tänkt att handla om läget i svensk äldreomsorg. Läget är på många håll väldigt ansträngt. Kommuner och privata utförare har svårt att hinna med i utvecklingen när allt äldre är i behov av äldreomsorg. Det är svårt att få fram fler platser i tid, svårt att rekrytera personal, svårt att få ekonomin att gå ihop och svårt för de privata aktörerna att göra vinst utan att det går ut över kvaliteten. De rapporter vi får är att kris är det enda adekvata ordet vi kan använda för att beskriva läget i svensk äldreomsorg i dag.

Med detta sagt vill jag förstås tacka statsrådet Tenje för svaret. Jag tror dock att hon och vi alla här inne vet att Sverige har en ordning med kommunalt självstyre och att äldreomsorgen ryms inom ramen för det kommunala ansvarsområdet. Vi är förstås helt överens om vikten av det som står i socialtjänstlagen och som ministern redogör för, alltså att äldreomsorgen ska vara av god kvalitet och att det måste finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Men problemet i dag är att kommunerna inte har rätt förutsättningar för att klara det uppdraget, och resultatet av det är att äldreomsorgen inte har tillräckligt med personal med lämplig utbildning eller den erfarenhet som behövs för att kunna ge en äldreomsorg av god kvalitet.

Det är vad min interpellation handlar om. Det handlar om trygghetslarm som inte fungerar och som ingen hinner agera på när de fungerar. Det handlar om hygienrutiner som inte följs, och det handlar om bristande vård. Det handlar om äldre som inte får den näring de behöver för att kunna må bra.

Det vi kan följa i medierna om svensk äldreomsorg i dag är brister i en sådan omfattning att vi inte kan säga att det beror på tillfälligheter eller på att enskilda kommuner inte bryr sig eller inte har läst lagen tillräckligt. Det handlar ju om systemfel – kommunerna klarar uppenbarligen inte att leva upp till lagens krav. Det är inte heller någonting som bara jag och mina socialdemokratiska kolleger i dagens debatt här i riksdagen lyfter. Det är många som påtalar att det här är ett systemfel. Vittnesmålen från äldre, från personal och från anhöriga är oändligt många.

Häromdagen läste jag en krönika i Affärsvärlden av Joachim Berner, där han beskriver hur hans demenssjuka mor fick skabb på sitt äldreboende, hur personalen nonchalerade det och hur läkaren viftade bort det. Han vittnar om hur han fick ta emot en ström av berättelser från andra anhöriga som har stridit för att deras äldre ska få en god vård och en dräglig tillvaro. Hans slutsats är att det finns allvarliga systembrister i svensk äldreomsorg. Det finns så många exempel.

Anna Tenjes svar innehåller dock ingenting om läget i dagens äldreomsorg. Hon rabblar upp hur lagstiftningen fungerar, om beskattningsrätten, om statsbidragen och vad regeringen redan har gjort. Men det innehåller ingenting om det faktiska läget eller krisen i svensk äldreomsorg.

Min fråga till statsrådet blir därför: Ser statsrådet krisen i den svenska äldreomsorgen? Vad tänker hon att regeringen borde göra åt den?