Herr talman! Ja, det var därför jag inledde med att jag var glad över att det sades att detta faktiskt bereds vidare. Det är ju inte helt löst. Jag ser att det finns en möjlighet, men det är inte helt löst.

Jag har i nästan 20 år jobbat som socialarbetare. Jag har nästan aldrig mött någon som inte vill komma i arbete. En del säger att de inte vill det. En del har tappat så mycket av sin självkänsla att de säger att detta ändå är lite gött. Det tycker inte människor. De vill vara självförsörjande. De vill kunna bidra. Det finns en otrolig massa människor i Sverige just nu – en halv miljon – som faktiskt inte får göra det.

Vi behöver alltså göra mer. Det handlar om både och. Det handlar absolut om att ställa krav – det tycker jag också. Och det handlar om att ge möjligheter och förutsättningar och om det som samordningsförbunden gör. När samordningsförbunden är påhittiga – de är väldigt innovativa – och hittar nya sätt att ge stöd och hjälp måste vi fånga in det. Därför blir uppföljningen otroligt viktig.

För mig är det också en skillnad. Det handlar om att ställa krav och ge hjälp. Men att göra barn fattiga som en följd av detta tycker jag inte är rimligt – det vill jag bara säga.

Det som jag önskar, förutom att det här ska lösas, är att vi funderar på hur vi kan utveckla samordningsförbunden. Jag önskar också att alla våra system ska fungera. Men jag tror inte att vare sig statsrådet eller jag tror att det kommer att vara så under överskådlig tid. Det jag skulle önska är att man löser de här problemen och ökar användningsområdet för lagstiftningen, så att detta kan komma fler till godo.