Herr talman! Tack för möjligheten, ledamoten, att gå in lite mer på djupet i dessa viktiga frågor! Jag håller helt och fullt med.

Det handlar om alla de människor som nu står utanför arbetsmarknaden och som hamnat i ett djupt utanförskap. De har år ut och år in inte kommit till sin rätt, och de har inte fått hjälp och stöd. De har fram tills nu kanske gått på försörjningsstöd i många delar.

De har inte fått hjälp och stöd. De har inte fått arbetsträning eller fått lära sig svenska tillräckligt bra. De har inte fått gå någon yrkesutbildning, fått komplettera sin utbildning eller för den delen fått rätt hjälp och stöd i hälso- och sjukvården när de har haft bakomliggande diagnoser.

Jag ser nu en stor potential i att man möter alla dem mycket tidigare i kommunerna via heltidsaktiveringen i försörjningsstödet om de ansöker om försörjningsstöd och lever på försörjningsstöd. Det tycker jag verkligen är mycket positivt. Det är inte alla som är föremål för samordningsförbundens insatser, men det kan vara en liten del.

Det finns få saker som gör mig så frustrerad och ibland väldigt provocerad som när jag lyssnar till människor som är i samordningsförbundens olika insatser – de har varit med om lyckade projekt och har tagit första klivet ut på arbetsmarknaden – och som är lyckliga och stolta över det som de har åstadkommit. Om man sedan blickar tillbaka på deras historik ställer man sig frågan: Varför lät vi det gå så lång tid? Varför fick de inte den hjälpen och det stödet så mycket tidigare? Varför hamnade de i utanförskap utan särskilt mycket stöd och hjälp från samhället? Vi vet alla, och studier visar det också: Ju fler år du lever i utanförskap, desto svårare är det att komma tillbaka och desto sämre blir hälsan. Det är en nedåtgående trend.

Jag hoppas att samordningsförbunden inte ska behövas i framtiden, i alla fall inte i samma utsträckning som nu. Vi ska fånga upp så många fler så mycket tidigare, alldeles oavsett om det handlar om aktivitetskravet, bidragstaket, insatser i skolan för hemmasittare eller vad det än kan vara. Men det här bygger på att vi verkligen tror och tycker att de här människorna behövs i vårt samhälle. Från samhällets sida, oavsett om man tillhör myndigheter, kommuner eller hälso- och sjukvården eller om man är arbetsgivare eller en medmänniska i en frivilligorganisation, är det viktigt att vi aldrig någonsin gömmer och glömmer människor i statistiken.

Jag har en känsla av att vi har varit alldeles för rädda för att ställa krav. Ställa krav gör man för att man bryr sig och för att man på riktigt ser potentialen i en annan människa när det gäller människans förmåga att både utvecklas och komma till sin rätt. Detta har vi varit alldeles för dåliga på, och vi har varit alldeles för dåliga på att komma in med tidiga insatser. Men det blir det nu ändring på.

Jag menar att vi behöver jobba på flera fronter samtidigt. Självklart har samordningsförbunden en otroligt viktig roll att spela här och nu och antagligen också under en väldigt lång tid framöver. Det är nämligen precis som ledamoten säger: att det är många i vårt samhälle som faller mellan stolarna och som hamnar mellan systemen och reglerna och också mellan myndigheter. Där behöver vi bli betydligt bättre på att dela information och på att samarbeta över gränserna. Då är samordningsförbunden väldigt bra.

Ledamoten påstår att vi har försökt lösa detta med finansieringen via ESF. Vi har alltså löst det. Men jag sa också tydligt: De förslag på förändringar av lagar som Försäkringskassan har inkommit med bereds just nu i Regeringskansliet, tillsammans med de förändringar gällande uppföljningssystemet som jag onekligen också tycker är väldigt viktiga.