Herr talman! Jag tänkte att jag skulle gå hit och inte politisera frågan så mycket utan vara konstruktiv, men jag måste ändå få säga några saker. Vi är ändå politiker.

Statsrådet börjar med att tala om bidragsreformen. Vissa delar av det håller vi inte med om. Det ska absolut finnas en aktivitet, men vi säger nej tack till fler fattiga barn. Det vill jag bara konstatera.

Det har ändå varit märkligt med tanke på hur hög svansföring regeringen haft när det gäller arbetslinjen att vi har så många fler arbetslösa i dag. Min bedömning är att man inte har gjort tillräckligt för att låsa upp knutarna med det som ändå fungerar, och där håller statsrådet inte med. Här är det slut på min politisering, och jag går åter till frågan.

Det vi ser nu är att behoven ökar och inte minskar. Vi är ändå överens om att fler människor verkligen behöver hjälp och stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Det är inte så att de människorna inte behövs. De behövs på arbetsmarknaden och i samhället.

Det är en sorg att se att så många av dem som går arbetslösa och har varit sjukskrivna inte har fått rätt hjälp eller stöd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, och då förlorar vi kompetens.

Det har till exempel gjorts flera projekt i Östergötland där en mycket hög andel, mycket högre än vad vi någonsin hade kunnat förvänta oss, av dem som har kommit in i projekten inte bara har tagit de steg som vi talar om utan är i arbete. Det är en otrolig vinst för människorna och för samhället i stort.

Jag tror heller inte att vi är oense om att fler ska i arbete. Vi ska göra vad vi kan för att komma till rätta med det så att kompetensen används. Väldigt många av dem som nu är arbetslösa eller sjukskrivna har otroligt stor kompetens som vi behöver.

Samtidigt ser vi att samordningsförbund runt om i landet har tvingats avveckla väl fungerande verksamheter. Det beror inte på att behoven har minskat utan på att finansieringen inte längre håller. Vi behöver lösa detta.

Statsrådet säger att det tar för lång tid att ändra lagstiftningen och att man försöker att lösa det på annat sätt. Även om det nu är löst tillfälligt är det inte löst på lång sikt. Det blir konstigt att göra på det här sättet.

Det har ändå funnits i snart 40 år, och det har verkat fungera tidigare. Man har ändå gjort det. Statsrådet kan räkna på åren, för jag kan ha fel. Vi måste lösa det på kort sikt, men vi behöver också lösa det på lång sikt.

Dessutom kvarstår frågan om att följa upp. Vi måste kunna följa upp så att vi vet vad det är som verkligen fungerar. Det är både för dessa personers skull och för det vi talade om tidigare – bra sätt att arbeta måste implementeras i den vanliga verksamheten.