Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för svaret. Jag uppskattar särskilt den sista meningen, där hon försäkrade mig om att det pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.

Statsrådet kanske känner: Herregud, vill hon ha ännu en debatt om detta med samordningsförbunden? Men anledningen till att jag ställt interpellationen är att jag vill försöka hitta sätt att få det här att fungera bättre.

Låt mig backa lite till att börja med, för en del kanske funderar över vad samordningsförbunden egentligen är. Samordningsförbunden är inte ett litet sidospår i svensk välfärd. De är ett av få system som fungerar för människor som har hamnat inte bara mellan stolarna utan också mellan myndigheter och mellan olika regelverk. Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som är redo att göra de stegförflyttningar som samordningsförbunden hjälper till med. Men det handlar också om människor med sammansatta behov. Det kan vara fråga om psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning och social problematik. Dessa personer kan inte mötas av en myndighet i taget.

Samordningsförbunden gör skillnad, men inte genom snabba mirakellösningar – det är sällan det som fungerar. Det är dock inte bara fråga om stegförflyttningar, utan samordningsförbundens hjälp har lett till att människor kommer i arbete. Även de små stegen kan ju vara helt avgörande på vägen mot arbete, bättre hälsa och i förlängningen egenförsörjning.

Jag har jobbat som socialarbetare länge. Jag vet att samordningsförbunden möter någonting som vi inte alltid kan klara av själva. Vi behöver mycket mer samordning och samarbete.

Samordningsförbunden utvecklar också arbetssätt. De har inte bara lyckats med projekt utan har även utarbetat sätt att möta människor och få dem att komma närmare arbete. Dessa arbetssätt har man sedan kunnat implementera i den ordinarie verksamheten.

Men precis som statsrådet är inne på har vi under senare år sett att det uppstått flera problem och hack. Grus i skon, kanske vi kan kalla det. Samordningsförbunden har ibland till och med varit tvungna att sluta utföra en del av sin viktiga verksamhet. Det är väldigt synd, för behovet av insatser minskar ju inte utan ökar. Arbetslösheten har inte bara bitit sig fast utan också ökat, särskilt bland dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Då borde staten, kommunerna och regionerna tillsammans stärka och inte försvaga de strukturer som fungerar. Det är sorgligt att se att det inte är så.

En av de saker som statsrådet berör är att möjligheterna att kombinera med extern finansiering inte är desamma som tidigare. Dessutom kan man inte längre följa upp, och det är ju inte bra. Nu är det dags att skriva nya riktlinjer, eller vad vi nu kallar det, för myndigheterna. Vad gör statsrådet, och hur långt kan vi komma?