Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Ministern och jag är överens om att vi vill att det här systemet ska fungera och att fler ska använda stödet. Det är ett fantastiskt stöd, som vi i den här kammaren har fattat beslut om i bred enighet. Det är viktigt att vi tillsammans med parterna, både fackförbund och arbetsgivare, stärker individens ställning på framtidens arbetsmarknad.

Det är sant att det ser bättre ut i dag, och vi borde fokusera på hur vi ska se till att fler individer får kännedom om stödet och om förutsättningarna för att kunna få det. Där är vi helt överens.

Det är dock problematiskt att jag hör att det fortfarande hänger kvar en stark oro hos företrädare för både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer. När jag möter dem hör jag: Vågar vi gå till våra medlemsföretag eller våra medlemmar i fackföreningsrörelsen och säga att det här stödet finns? De är nämligen osäkra på hur det ser ut i framtiden.

Oron hänger ihop med att regeringen – även om man har skjutit till medel under de här åren – nu väljer att inte skjuta till medel så att CSN kan vara trygga med att de har resurser nog för att hänga i, hålla ut och fortsätta ha positiva siffror när det gäller att öka handläggningstakten.

Grunden för min interpellation är en artikel med en intervju med Stefan Tärnhuvud, som är anställd på CSN och som säger: ”Vi måste anpassa organisationen efter de ekonomiska förutsättningarna, vilket innebär att antalet handläggare blir färre. Färre handläggare innebär längre handläggningstider på sikt. Längre handläggningstider innebär att inte lika många kommer hinna bli beviljade varje år. Mindre av anslaget betalas ut, helt enkelt.”

Herr talman! Det är det problematiska här. Ministern vill att fler pratar positivt om stödet och att fler behöriga ska söka det. Men samtidigt ger man inte myndigheterna förutsättningar för det. Citatet är väldigt tydligt: ”Mindre av anslaget betalas ut, helt enkelt.” Det är beskedet från myndigheten, som under det här halvåret och när vi står här i dag faktiskt fortsätter att titta på vilka som måste gå från myndigheten för att de ska kunna hålla anslaget i balans. Det är uppdraget som myndigheten har fått från regeringen och ministern: att hålla anslaget som man har fått tilldelat i balans och klara av handläggningen inom det systemet.

Därför blir det lite ihåligt att prata om att vi behöver fokusera på framtiden, få fler att söka och skapa en positiv bild. Men samtidigt väljer regeringen att inte ge myndigheten förutsättningar för att klara av det, framför allt under hösten. Det är myndigheten övertygad om: Våren kanske vi klarar av, men vi vet inte hur hösten blir.

När ministern nu sitter i förhandlingar om en vårproposition, som kommer alldeles strax, är det därför angeläget att våga ge besked. Kommer CSN att få mer pengar under innevarande år, så att de inte behöver säga upp så pass många som de faktiskt säger upp i dag? Det är vad det här handlar om. CSN måste kunna trygga sin handläggningskapacitet för att kunna bevilja fler i tid och snabbare.

Min fråga hänger alltså kvar: Vad avser ministern att göra för att öka handläggningstakten och i alla fall se till att handläggningstakten bibehålls, så att vi kan marknadsföra systemet till alla som borde få chansen att studera inom det?