Herr talman! Om man ska vara lite noggrann var det ena ett formellt rådsbeslut. Erfarenheterna från 2015 har lett oss till slutsatsen att detta inte får upprepas en gång till när det skakar i världen. Det finns jättemycket EU kan göra och som enskilda länder kan göra i samarbete med andra, men 2015 får inte inträffa en gång till. Att bara slå fast detta och inte säga ”det får bli som det blir” var en otroligt viktig slutsats från EU-toppmötet. Detta beslut kan sedan få en massa olika konsekvenser i relationen till exempelvis transitländer vad gäller vad vi kan göra på plats och i närområdet.

Det andra var inte formella rådsslutsatser, men jag nämner det eftersom det var ett tjugotal länder på själva förmötet i ett slags koalition av dem som nu vill se en bredare rimlighetsprövning av migrationspolitiken. Två saker står i centrum. Den ena är Europakonventionen, alltså den som först uppmärksammades efter ett antal fall i många olika länder där människor dömts för brott och skulle utvisas på grund av detta brott men där sedan anknytningen till det nya landet ansågs väga tyngre än själva brottets konsekvenser. Detta kan vara väldigt stötande, för man döms inte lättvindigt till utvisning i Europa.

Den andra är Genèvekonventionen. Vi uppmärksammade deltagarna på att den gör det omöjligt att utvisa den som har flyktingstatus om inte en domstol konstaterar att det rör sig om ett synnerligen grovt brott, och uppenbarligen räcker inte våldtäkt mot en 16-åring, vilket är en alldeles orimlig slutsats.

På båda dessa punkter tror jag att det kan finnas en bred folklig förståelse och rimlighetsuppfattning. Men det handlar också om att långsiktigt värna legitimiteten i viktiga konventioner. Jag är annars rädd att länder börjar lämna konventioner om dessa aldrig går att ändra på.