Herr talman! Det var flera olika saker som togs upp, och jag börjar med Ungern.

Uppgifterna är inte bekräftade, men de är oroväckande; det är ingen tvekan om den saken. Jag tror inte att någon vet exakt vad som har gjorts. De flesta av oss brukar inte kommentera saker innan vi vet att de är sanna. Att Donald Tusk konstaterar att han för egen del brukar vara ganska varsam med vad han säger kan väl ge en fingervisning om vad i alla fall han misstänker gällande vilken information som kan föras vidare.

Det här i sig var inte uppe vid själva EU-toppmötet, men redan när Ungern under de tidiga dagarna av sitt eget ordförandeskap åkte till Moskva var det många länder som påpekade att ordförandeskapet inte har något mandat, i något avseende, att tala för EU där. Före valet i Ungern tror jag dock inte att det kommer att hända någonting mer i den här frågan. Snarare ser man risken att dras in och bli ett slagträ i ungersk inrikespolitisk debatt, vilket inte skulle gynna oss.

När det gäller Mellanöstern har vi pratat om det här förut: Vi är inte mer eniga i breda Mellanösternfrågor än vad vi är, och det återspeglas gång på gång i slutsatstexterna. Just nu var det dessutom Iran som var i centrum, och när det gäller konsekvensfrågorna – alltså riskerna för världshandeln, energipriser och spridning av säkerhetshot – kan man väl säga att det finns en väldig enighet. När det gäller den grundläggande frågan uppfattar jag att många länder står ungefär där vi står, det vill säga att man anser att Irans regim är farlig för sitt eget lands befolkning och för andra länder. Få kommer att sörja den, som man brukar säga.

Samtidigt är detta inte förenligt med en traditionell syn på folkrätten. Hur kriget slutar kommer i praktiken att avgöra hur vi kommer att se på legitimiteten i detta, och just nu är risken att det här drar ut väsentligt mycket mer på tiden än vad man hade hoppats.