Fru talman! Jag vill inleda med att lyfta upp den nationella cykelstrategin från 2017. Den var den första i sitt slag i Sverige och togs fram när Miljöpartiet satt i regeringen. Cykelstrategin var ett viktigt steg för att främja ökad och säker cykling.

Mycket har dock hänt sedan dess. Intresseorganisationer, kommuner och regioner har upprepade gånger frågat om den fortfarande är aktuell. Nu slår även Riksrevisionen fast att strategin är föråldrad och behöver uppdateras. Det är kritik som regeringen inte kan blunda för.

Riksrevisionen pekar särskilt på att det saknas tillräckligt tydliga krav på framkomlighet för cykeltrafiken. Det instämmer jag helt i. Regeringen bör snarast utreda statliga principer eller krav för var grundläggande framkomlighet måste säkerställas och ge Trafikverket ett uttalat ansvar för att upprätthålla den inom det statliga väghållaransvaret.

Vi har dessutom den europeiska cykeldeklarationen, som är en viktig vägvisare och lyfter fram cyklingen som ett av de mest effektiva verktygen för att nå mål inom klimat, folkhälsa, social inkludering och ekonomi. Deklarationen innehåller 36 åtaganden. Sverige har skrivit under den. Men ingenting i regeringens skrivelse visar hur man tänker uppfylla dessa löften. Det finns inte ett ord om hur de brister som Riksrevisionen lyfter upp ska rättas till. Jag menar att Sverige bör kraftsamla för att förverkliga intentionerna i denna europeiska deklaration. Det vore ett tydligt steg framåt.

Fru talman! Cykling ska vara en reell möjlighet, inte bara i städerna utan i hela landet. Moderna elcyklar gör det möjligt att cykla längre sträckor, men då måste det också finnas cykelvägar. Tyvärr begränsas utvecklingen i dag kraftigt av hur väglagen tolkas. Den nuvarande tolkningen innebär att cykelvägar på landsbygden nästan alltid måste ligga precis intill en bilväg. Det förhindrar smarta, logiska och gena stråk och har fått skarp kritik i Riksrevisionens granskning.

Trafikverket tolkar lagstiftningen som att cykelvägar måste avlasta en befintlig statlig väg. Det gör att man inte kan bygga cykelvägar vid motorvägar eller där de saknar direkt koppling till en bilväg, även om det ofta vore den bästa lösningen för cyklister. Det stoppar i praktiken regionala pendlingsstråk som skulle kunna ge stora klimat- och framkomlighetsvinster.

Vi måste också vara ärliga; cykelvägar intill stora bilvägar är inte attraktiva. De är bullriga, hälsofarliga och ofta längre än mer direkta dragningar. Och när cykelvägen inte räknas som allmän väg skapas oklarheter om ansvar, markåtkomst och underhåll.

De här problemen har varit välkända länge. Riksrevisionen säger tydligt att tolkningen av väglagen försvårar eller omöjliggör byggandet av attraktiva cykelvägar. Det håller såväl kommuner som regioner och Trafikverket själva med om. Regionerna vill ändra lagen, SKR vill modernisera den och Trafikverket varnar för att den hindrar effektiva lösningar.

Trots allt detta avvisar regeringen nästan alla Riksrevisionens rekommendationer och menar att lagen redan är tillräckligt flexibel. Men den som arbetar praktiskt med cykelplanering vet att det inte stämmer. Därför menar jag att regeringen skyndsamt måste återkomma med förslag om att ändra väglagen. Det måste bli fullt möjligt att bygga friliggande cykelvägar utan krav på funktionellt samband med en bilväg. Trafikverket bör också få i uppdrag att se över sina interna principer, så att vi säkerställer likvärdig markåtkomst för cykelvägar och bilvägar.

Fru talman! Jag vill också tala mer övergripande om cykelns roll i transportsystemet. Jag tycker att cykeln är ett fantastiskt transportmedel. Den är billig, effektiv, tyst och hållbar. Den är bra för klimatet, för ekonomin och för folkhälsan.

Ändå har cyklingen minskat i stora delar av landet under decennier. Varför då? Jo, för att vägnätet inte längre är anpassat för cykling, särskilt inte på landsbygden. Bredare bilar, högre hastigheter och två-plus-ett-vägar med räcken har gjort vägarna farligare för oskyddade trafikanter. Den lilla vägren som funnits har ätits upp. Cykeln har trängts bort. Det här måste vi ändra på.

Miljöpartiet vill därför införa landsbygdsmiljöavtal – motsvarande de tidigare stadsmiljöavtalen – för att stärka cyklingen i hela landet. Trygga, säkra och gena cykelstråk ska inte vara något som endast storstäder får.

Kommunerna gör redan mycket. De bygger cykelgarage, leder om trafik kring skolor, skapar mobilitetslösningar, inför förmånscyklar och integrerar cykeln i planeringen. Men på nationell nivå behandlas cykeln tyvärr fortfarande som ett bihang. Trafikverkets prioriteringar fokuserar på biltrafiken, och de statliga satsningarna på cykling är marginella.

Sverige saknar fortfarande nationella mål för cyklingen. Vi har allmänna ambitioner men inga konkreta mål, och utan mål saknas drivkraften i Myndighetssverige. VTI har tagit fram ett förslag om att fördubbla cyklingen till 2035. Det är ett mål som riksdagen bör fastställa.

Men ett mål räcker inte. Det måste också följas av resurser. Länder som Österrike, Irland och Nederländerna satsar omkring 10 procent av sin infrastrukturbudget på cykling. Sverige ligger på runt 1 procent. Denna regering har dessutom tagit bort stadsmiljöavtalen och stoppat det färdmedelsneutrala reseavdraget – två reformer som hade stärkt cyklingen rejält.

Fru talman! Jag vill också lyfta frågan om säkerhet. Omkörningar är en av de största riskerna för cyklister på landsbygden. I flera länder har man infört en hänsynsregel om minst 1,5 meters avstånd vid omkörning. Transportstyrelsen har sagt nej till detta utan att redovisa någon empirisk grund. Samtidigt visar forskning från bland annat VTI att upplevd trygghet kräver 2,5–3 meters avstånd vid omkörningar i 70–90 kilometer i timmen.

Det är tydligt att dagens regler inte räcker. Därför bör en möjlighet att ha en 1,5-metersregel på utpekade sträckor införas även i Sverige. Det skulle göra stor skillnad för den upplevda tryggheten och öppna dörren för mer cykling på landsbygden.

Fru talman! Sammanfattningsvis behöver Sverige tydliga mål, modern lagstiftning och verkliga satsningar på cykeltrafiken. Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Nu är det dags för regeringen att göra sitt.

Jag stöder såklart Miljöpartiets samtliga reservationer, men för att spara lite voteringstid yrkar jag bifall enbart till reservation 11.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 mars.)