Fru talman! Just nu debatterar vi ett cykelbetänkande.

Cykling har, precis som många andra trafikslag, egentligen olika syften. Ett av de viktigaste syftena är att ge barn och ungdomar möjlighet att ta sig till skolan, idrottsutövande eller andra event som man känner för. Cykling är också ett sätt att utveckla en arbetsmarknadsregion, ofta inom en kommun.

Det är detta som är lite av poängen: I den kristdemokratiska ideologin är vi rätt noga med subsidiaritetsprincipen – ett begrepp som används inom EU och som många av oss upplever som vanligt. Det handlar om att göra så kallade subprövningar. När jag lyssnar på debatten, fru talman, hör jag en önskan om att flytta ansvaret, i det här fallet för cyklar, högre upp i hierarkin. Det låter som att det rent allmänt skulle förändra något, men det tror inte jag att det gör.

Jag tror i stället att det är väldigt bra att cyklingen är ett kommunalt ansvar. Jag tror att det är mycket bättre att kommunerna äger frågan just när det gäller cykel, resurser och resurseffektivitet. Om man vill binda samman cykelleder mellan olika kommuner kan Trafikverket redan i dag bistå. Riksrevisionen har också pekat på att det i dag är fullt möjligt att bygga nya cykelleder som inte är kopplade till annan väg.

Detta är spännande, för jag får erkänna att jag själv så sent som för ett år sedan också var av uppfattningen att man var tvungen att följa Trafikverkets väg för att få bygga en gång- och cykelväg. Jag är därför tacksam för att Riksrevisionen har pekat på att det inte är riktigt så man ska tolka lagen. Många kommuner borde ta och titta på detta.

Det finns en annan fråga som jag har lyft internt. Det är ju så med partipolitik att man inte alltid får med sig alla, och det är också så när man förhandlar mellan olika partier. Jag skulle vilja se en ny klassificering av gång- och cykelvägar. Jag har redan varit tydlig med att jag anser att cykling är ett kommunalt ansvar, men om en kommun i dag söker pengar hos Trafikverket och vill ha en samverkan är det alltid den höga standarden på gång- och cykelväg som gäller. Jag är lite tveksam till detta.

Låt mig ta ett praktiskt exempel. Hemma i Uddevalla har vi en gammal järnväg, Lelångebanan, som går genom stora delar av Dalsland. Den har av flera kommuner i samråd med markägarna gjorts i ordning till en fantastisk gång- och cykelväg. Den är dock ingen gång- och cykelväg, för den har varken asfalt eller något annat. Men den är alltid iordninggjord, och väldigt många människor går där med hunden, cyklar och så vidare. Men det går inte att söka pengar för Lelångebanan om man skulle vilja iordningställa den. Nu har vi en sådan tur att det handlar om en gammal banvall, så den är väldigt stabil i sig.

Man skulle mycket väl kunna tänka sig att ha olika nivåer på gång- och cykelvägar, alltifrån den här typen av banvallar till det jag själv har kallat för cykelmotorvägar. Jag fick då skäll för att jag sa ”motor”, men det handlar alltså om doserade banor. Man har testat detta i Skåne, om jag inte är helt fel ute. Här borde det finnas en öppning för hur man söker pengar, även om ansvaret är kommunalt.

När det gäller trafikregler har jag själv vid flera tillfällen lyft att man borde titta på 1,5-metersregeln. Man borde även fundera på och se över vad som gäller vid högersvängar och så vidare. Jag är därför väldigt glad för att regeringen har gett Transportstyrelsen i uppdrag att utreda avståndsregler och tydliga riktlinjer för hur förare av motorfordon ska uppmärksamma cyklisterna. Jag tycker att detta är positivt, och jag hoppas att man i samband med detta även kan se över andra regelförenklingar som skulle göra det lättare att cykla.

Flera talare har redan lyft det som är det tråkiga med cyklandet, nämligen att vi ser många olyckor. Vi satt några stycken och småpratade före debatten, bland annat om elsparkcyklarna. De definieras som cyklar i dag, och det är bland dem vi ser väldigt många olyckor. Vi ser också, apropå folkhälsa, barn och ungdomar som slutar cykla och går över till elsparkcyklar. Jag har själv barnbarn, och de är på farfar och tycker att det vore kul med en elsparkcykel.

Frågan är om man inte borde fundera på lätt mopedkort för elsparkcykel med tanke på de skador vi ser. Nu fripratar jag lite, för jag tycker att vi kan göra det i kammaren ibland. I dag definieras en elsparkcykel som en cykel, men med tanke på de skador vi ser är frågan om vi inte kommer att få återkomma och titta över detta framöver.

Oberoende av de allmänna funderingarna i all ödmjukhet i en talarstol är det glädjande att kommunerna faktiskt agerar. Här i Stockholm ser vi en oerhört stor skillnad mot för några år sedan, för kommunen har styrt upp var man kan parkera och hur man kan köra. Kommunen har även strypt hastigheten i vissa delar av staden, exempelvis inne i Gamla stan. Återigen: Cyklingen är ett kommunalt ansvar, och det är positivt att kommunerna också tar ansvaret.

När det gäller Riksrevisionens kritik delar jag regeringens uppfattning att det är samhällsnyttan som ska vara avgörande när man bygger vägar, oavsett vilket fordon som avses. Jag anser inte heller att vi ska flytta ansvaret från kommun till stat.

Här får vi nog tänka efter allihop. Det förs en allmän diskussion i politiken om att när man bygger en ny väg ska man lägga en gång- och cykelväg bredvid. Sverige är ett våldsamt stort land. Om vi börjar göra detta på alla våra vägar kommer det att bli oerhört dyrt, och det kommer även att innebära att vi bygger färre vägar.

Det måste nog faktiskt göras en prövning: Var är det lämpligt med en vanlig väg? Var är det lämpligt med en väg som har en bred vägren där man kan cykla vid sidan av? Var är det nödvändigt med en gång- och cykelväg? Utifrån detta perspektiv tycker jag egentligen att det svenska systemet i grunden fungerar väldigt väl.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att ta upp ännu en sak, nämligen politikens eviga önskan om mål. Jag förstår att företag sätter mål, för det är en del av affärsidén. Man sätter ett mål, och så vill man uppnå det. Men i politiken har vi ett kollektivtrafikmål, och det finns de som önskar ett cykelmål. Då borde vi väl också ha ett mål för hur mycket bilarna ska öka, ett flygmål och ett järnvägsmål. Det där kommer att sluta ungefär som kommunernas befolkningsmål. Om alla kommuners befolkningsmål skulle nås inom tio år skulle det bo 40 miljoner människor i Sverige.

Det blir lite tramsigt ibland, fru talman, när vi politiker håller på med mål på det sättet. Näringslivet jobbar med mål; vi ska jobba med infrastruktur.

Då är jag tillbaka vid det jag inledde mitt anförande med: Cykelfrågor är i första hand ett kommunalt ansvar. Så ser subsidiaritetsprincipen ut. Jag tycker att det är klokt att vi fortsätter att ha det ansvaret kommunalt. Kommunerna är i många sammanhang fantastiskt duktiga på att se var det kan vara lämpligt att bygga ut.

Det kommer att komma en nationell plan, och i den kommer vi också att se vad som hamnar i de regionala planerna. Sedan får regionpolitiker och kommunpolitiker se var det är lämpligt att, eventuellt i samverkan, bygga gång- och cykelvägar mellan olika kommuner. Jag tror inte att det är just riksdagen som ska avgöra det för hela riket.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på alla motioner.

(Applåder)