Fru talman! Nästan alla vi svenskar har någon gång lärt oss cykla. Vi minns friheten, balansen, farten och känslan av att plötsligt ta oss fram på egen hand. Men cykelfrågor handlar inte om nostalgi. De handlar om hur människor faktiskt tar sig till jobbet, till skolan och ut i livet. Det är därför vi måste prata mindre om symboliska mål och mer om en fungerande verklighet. Människor börjar inte cykla mer för att staten sätter nya rubriker. Människor börjar cykla mer när det är tryggt, enkelt och möjligt i vardagen.

Cykeln är ett viktigt transportmedel. Den bidrar till bättre hälsa, minskad trängsel och ett mer hållbart transportsystem. I städer som min hemort Karlstad fungerar cykeln ofta mycket bra, särskilt för kortare resor. Där kan den vara ett självklart val i vardagen. Men Sverige är större än sina stadskärnor. I stora delar av landet är avstånden långa och alternativen få. Där är bilen inte ett problem utan en förutsättning for att vardagen ska fungera.

Det är inte möjligt att bygga järnväg till alla landets delar, och det är inte ett hållbart resande att tänka att man ska kunna cykla överallt. En seriös trafikpolitik måste därför stärka cyklingen där den fungerar bäst och samtidigt värna framkomligheten i hela landet och att kommunerna bygger upp en sådan struktur.

När vi talar om cykelfrågor talar vi oftast om klimat och stadsplanering. Alltför sällan talar vi om barnen. Varje dag cyklar barn till skola, träning och kompisar. Cykling ger frihet, hälsosam rörelse och självständighet, och det ska vi främja. Men vi vuxna har också ett ansvar. Siffrorna är allvarliga. I Sverige skadas cirka 2 800 barn varje år så allvarligt i cykelolyckor att de behöver uppsöka sjukhus. Det innebär i snitt sex barn varje vecka. Cykelolyckor är den vanligaste trafikolyckan bland barn under 15 år.

Trots att det är lagstadgat att barn under 15 år ska bära hjälm använder bara 64 procent av dem det. I olyckor med elsparkcyklar saknade över hälften av de skadade barnen hjälm. Det här är inte bara statistik i en rapport. Det här är barn som får bestående men och familjer som får sin vardag förändrad på ett ögonblick. Folksams cykelhjälmstest från 2025 visade att en dålig barnhjälm ger fyra gånger större risk för hjärnskakning än en bra barnhjälm, trots att alla testade hjälmar var EU-godkända. Godkänt är alltså inte alltid tillräckligt.

Trafiksäkerhet handlar därför inte bara om teknik och infrastruktur. Det handlar också om att skapa en kultur där barns säkerhet alltid kommer först, och detta måste vi prata ännu mer om. Det handlar om säkrare trafikmiljöer runt skolor, bättre underhåll av cykelvägar och tydlig information till föräldrar och barn. Det handlar också om att hjälmanvändning måste tas på större allvar. För att barn ska kunna cykla tryggt utan att riskera liv eller hälsa måste vi detta på allvar, se till att genomförandet blir mycket bättre och upplysa föräldrar om hur viktigt detta är. Det är inte en detalj i trafikpolitiken; det är en grundläggande trygghetsfråga att barn kan cykla säkert till skola, lek och fritidssysselsättning.

Cykeln är också en del av något större. Den är en del av folkhälsan och föreningslivet. Den är en del av människors möjligheter att röra sig mer i vardagen. Därför är det positivt att regeringen har agerat för att ideella föreningar fortsatt ska kunna anordna motionslopp och andra arrangemang på statliga vägar utan att drabbas av orimliga kostnader. Trafikverket kan nu avstå från att ta ut ersättning från ideella föreningar upp till 150 000 per arrangemang. Det är ett konkret beslut som gör skillnad för tusentals aktiva runt om i landet.

Sverige byggs inte bara av planer och myndigheter. Det byggs av ideella krafter, eldsjälar och människor som skapar rörelse och gemenskap i hela landet. Det ska vi politiker underlätta, inte motarbeta. Vi ska göra det lättare att cykla där cykeln fungerar bäst. Vi ska göra det tryggare att cykla, särskilt för barn och unga, och vi ska se till att hela transportsystemet håller ihop. Vi ska inte skapa nya rubriker utan se till att det vi har beslutat genomförs och fungerar.

Verklig trafikpolitik handlar inte om att välja mellan cykel och bil utan om att människor ska komma tryggt fram varje dag. När ett barn sätter sig på en cykel ska det inte vara början på en risk utan början på en möjlighet – en möjlighet att röra sig, att växa och att bli självständig. Vårt ansvar som beslutsfattare är att se till att den möjligheten är trygg. Barns säkerhet i trafiken är inte en teknisk fråga; det är en moralisk skyldighet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)