Fru talman! Fler uppmanas cykla, men rädslan för stölder bromsar utvecklingen. Så lyder en rubrik från Svenska Stöldskyddsföreningen i en text publicerad på Internationella cykeldagen den 3 juni i fjor. Jag får tyvärr säga att rubriken slår huvudet på spiken.

För tre veckor sedan hade Riksdagens cykelnätverk ett väldigt givande seminarium med inriktning på cykelstölder. Utöver cykelstölder stod även ett nationellt cykelregister på agendan. Jag tänkte återkomma till detta senare i mitt anförande, fru talman.

Rädslan för att få sin cykel stulen – eller att man fått sin cykel stulen – förefaller vara det enskilt största hotet mot att cyklingen i Sverige ska öka. I den artikel jag nyss nämnde tar Svenska Stöldskyddsföreningen upp några punkter ur den undersökning man låtit Demoskop göra.

Det är faktiskt lite sorgliga siffror som presenteras. Över 40 procent uppgav att de undviker att cykla av rädsla för att få cykeln stulen, och 17 procent av dem som fått sin cykel stulen slutar helt att cykla.

Fru talman! Vidare framgår i Demoskopundersökningen att 30 procent av dem som faktiskt blivit bestulna valde att införskaffa en begagnad cykel. Risken är såklart att man då omedvetet köper en stulen cykel och därmed bidrar till att det blir fler stulna cyklar.

Något glädjande är dock att cykelstölderna minskar. Tidigare år har runt 60 000 cyklar anmälts stulna, men mängden har minskat märkbart. Mellan 2022 och 2023 var minskningen 8 procent, och 2024 var minskningen ytterligare 5 procent. I fjor var minskningen hela 15,2 procent. Då anmäldes 46 497 cyklar stulna, varav ungefär en fjärdedel var elcyklar.

Försäkringsbolagen betalade samtidigt ut ersättning för 36 000 stulna cyklar 2024. Alla stulna cyklar blir alltså inte försäkringsärenden. Värdet på dessa 36 000 cyklarna var ungefär 230 miljoner kronor. Det totala värdet på de stulna cyklarna torde dock vara betydligt högre, då mörkertalet bedöms vara stort.

Fru talman! Vad kan vi då göra åt detta problem, och vart tar alla stulna cyklar vägen? En del stannar såklart kvar i Sverige, medan en stor del bedöms hamna i de forna öststaterna. Så sent som den 14 mars gjorde tullen på Lernacken på Öresundsbron ett tyvärr sällsynt beslag. Man stoppade då en transport med nio exklusiva sport- och racercyklar som var på väg till Polen från Danmark.

Denna gång var det väl Guds försyn att det var en transport som gick via Sverige på väg till Polen, för när det gäller att upptäcka stöldgods som förs ut ur Sverige är tullens resurser alldeles för knapphändiga. Som ett resultat av öppna gränsers politik kan stöldgods så gott som riskfritt föras ut ur Sverige, och tullen är tydlig: Stöldligor har satt i system att dammsuga Sverige – och säkerligen inte bara Sverige utan hela Västeuropa – på cyklar som stjäls för vidare transport och försäljning i Östeuropa. Risken för upptäckt är försumbar.

Tullen uppger följande: ”I Skåne finns inga kända exempel där omfattande stölder på svensk mark avslöjats vid utförsel ut ur landet.” Jag har själv besökt den skånska tullen, och de vidimerade att resurser saknas för att kontrollera utgående gods. Jag menar att större resurser verkligen borde gå till tullen för att de i ökad omfattning ska kunna göra kontroller på utgående gods.

När det gäller andra åtgärder kan såklart alla och envar använda kraftiga, och flera, lås på sin cykel. Det kan absolut ha effekt och försvåra en del stölder. Fler patrullerande poliser, och framför allt fler fordonskontroller, skulle definitivt göra nytta. Bättre, och kamerabevakade, cykelparkeringar skulle också hjälpa till.

Jag tänkte också återkomma till frågan om ett nationellt cykelregister, vilket avhandlades på seminariet. Om man införde ett europeiskt register som kopierar hur det fungerar med register för bilar, motorcyklar och tyngre fordon hade det självklart varit betydligt svårare att avyttra stulna cyklar – till och med i öststaterna. Jag har dock svårt att se att det någonsin kommer att byggas upp ett sådant register.

Där återkommer vi till frågan om det skulle vara ett nationellt register och vad man som cyklist vore villig att betala för ett sådant, för det vore såklart inte gratis. Frågan är också om det skulle vara obligatoriskt och om det skulle baseras på ramnummer eller på annan identifikation. Jag är övertygad att vi inte löser den frågan här i dag, men jag är öppen för att utreda den vidare. Även om slutsatsen blir att detta inte ska genomföras statligt utan genom privata initiativ är det nämligen en fråga som vi verkligen skulle behöva se över.

Fru talman! För att återkomma till det jag sa i inledningen: Fler uppmanas att cykla, men rädslan för stölder bromsar utvecklingen. Vi måste verkligen skärpa våra insatser för att stoppa dessa stölder.

Fru talman! År 2024 omkom 24 cyklister, vilket är en minskning med två från året dessförinnan. Fem av dessa färdades på elsparkcykel. Samtidigt som vi kan se hur allvarligt skadade i trafiken överlag har minskat sedan millennieskiftet pekar kurvan tyvärr i motsatt riktning för cyklisterna. Vi ser också hur elsparkcyklarnas popularitet speglas i olycksstatistiken: År 2024 rapporterades 4 476 personskadeolyckor med dessa fordon.

När jag tittar ut i mitt kvarter där hemma ser jag numera sällan barn på cykel. De kommer i stället på en elsparkcykel, och de kommer ofta i högre hastighet än vad de på cykel gör. Olycksutvecklingen är dramatisk. På bara ett år, mellan 2023 och 2024, ökade antalet personskadeolyckor från 3 425 till 4 476.

Samtidigt rapporterar Trafikkontoret Stockholm att resor med uthyrda elsparkcyklar minskat med ungefär en tredjedel sedan 2021, varför mycket tyder på att olyckorna sker på egna elsparkcyklar. Nästan hälften av alla olyckor relateras till personer under 25 år, och tre fjärdedelar är singelolyckor. Fortsätter denna trend menar jag att något måste göras, trots att jag inte är en vän av onödiga regleringar.

Fru talman! Regelverket för cykelpassager och cykelöverfarter gör det onödigt svårt för samtliga som är ute i trafiken – helt i onödan. Att det ska vara lätt att göra rätt i trafiken måste vara vägledande i arbetet för att stärka en säker trafik. Därför behöver regelverket mellan cykelpassage och cykelöverfart likriktas. Väldigt få cyklister och bilister känner till skillnaden mellan dessa båda korsningar mellan väg och cykelväg. Bäst och säkrast för alla vore om cykelöverfarter helt enkelt gjordes om och blev cykelpassager. Cyklisten är den oskyddade, inte bilisten.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag slå ett slag för att återinföra trafiklekskolorna. Att redan i ung ålder lära sig trafikregler och trafikvett är något man har nytta av resten av livet. Trafiklekskolorna hade en uppbyggd trafikmiljö med målade vägar, trafikskyltar och övergångsställe, som i verkliga livet. Man lärde sig allt från stopplikt och högerregeln till hastighetsskyltar och att lämna företräde. Trafiklekskolorna gjorde lärandet enkelt och lustfyllt och förberedde barn för att ge sig ut i trafiken. Dessa trafiklekskolor kan faktiskt rädda liv, och jag hade välkomnat att de återupprättades.

Sedan 1995 har andelen barn som går och cyklar till skolan ungefär halverats, och en stor grund i detta är föräldrars oro. Samtidigt har mycket gjorts för att barns gång- och cykelvägar till skolan ska vara trygga. Det är kanske dags för en upplysningskampanj till föräldrar för att få fler barn att välja cykeln eller för den delen promenaden som det naturliga valet för att ta sig till skolan.

I en värld där stillasittandet breder ut sig är det hög tid att vända trenden och låta barnen komma ut och röra på sig. Låt barnen få chansen att välja cykeln till skolan! Cykeln är lekfull, cykeln är balans och motorik, cykeln är motion, cykeln är frisk luft – och framför allt är cykeln frihet!