Fru talman! Till att börja med går all lagstiftning i Sverige till på samma sätt: Man har en politisk förhandling, och så tillsätter man en utredning och en utredare som utreder. Lite senare kommer ett förslag från regeringen som riksdagen behandlar.

Så ser processen ut, och jag hoppas att vi kan göra det tillsammans med dem som vi samarbetar med.

Vad är då akademisk frihet? Det är kanske den mer intressanta frågan. Det handlar både om att institutionerna måste vara fria och att det måste finnas många olika säckar pengar att söka forskningsmedel ur, alltså både offentligt och privat finansierad forskning, offentligt finansierad forskning på olika nivåer och så vidare. Det privata kan handla om företag, stiftelser och andra fria aktörer. Man måste ha möjlighet att söka forskningsmedel från många olika aktörer så att man inte riskerar att bli styrd vare sig av innehåll eller av medlen i sig. Jag tror att ledamoten förstår hur jag menar.

En annan del av detta är att forskare måste vara fria från påtryckningar från varandra, alltså från kollegor och ledning. Det är möjligtvis inte ett så stort problem som det ibland har låtit i debatten, men det är likväl ett problem när det händer. Där måste vi också ha ett skydd för den enskilda forskaren. Det handlar alltså inte bara om institutionerna utan också om den enskilda forskaren.

Ytterligare ett exempel, som jag också lyfte fram i mitt anförande, är den ökande grova antisemitism som vi har sett på ett antal högskolor under den här mandatperioden. Studenter hålls tillbaka fastän de är en del av den fria akademin och faktiskt av den fria forskningen. Man kan delta i forskning även på en lägre nivå som student.

Det finns många olika delar i detta – både frihet från politik och frihet från styrning på andra sätt. Jag hoppas att Miljöpartiet ställer upp på alla delar.