Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkande UbU13 Forskning.

Det här är mitt sista anförande i ämnet forskning. Jag tänkte därför lufta en del frågeställningar jag har haft under mina år här i denna demokratins högborg.

År 1928 skrev Gerard De Geer i boken Sveriges andra stormaktstid följande: ”Våra tändstickor, kullager, telefoner och separatorer bära det svenska namnet på ryktets vingar, alldeles som förr våra segrar på slagfälten. Om vår namnkunnighet förr var begränsad till norra Europa, är den nu universell.

Det finnes knappast en större stad över hela vårt jordklot, där man icke på en av de ledande gatorna återfinner SKF-skylten. Aga-ljuset vägleder sjöfarten från Magellans sund till Asiens nordostkust. De svenska tändstickornas underbara segertåg över jordklotet har gjort det svenska namnet mer känt än våra arméers fälttåg under det 17:e århundradet.”

Nu kämpar vi i stället för att bli citerade i någon vetenskaplig tidskrift. Att bli citerad är inte riktigt samma sak som att uppfinna AGA-ljuset eller kullagret.

En central indikator i dagens system är ju citeringar och bibliometriska mått. Det är måttet på leverans när det gäller forskning. Men att forskare citerar varandra innebär inte att forskningen är banbrytande eller att vi lär oss mer om världen och naturen. Citeringarna fyller väl en funktion. Vi ska inte sluta mäta det här, men mätmetoden har tydliga begränsningar. Antalet citeringar och vetenskapliga artiklar motsvarar inte en ökning i vetenskapliga genombrott eller upptäckter. Problemet är att systemet riskerar att premiera citerbara artiklar snarare än verkligt banbrytande upptäckter.

Jag är också rädd att vi har ett system som gynnar anpasslighet framför nyfikenhet. Många forskare styr sin forskning efter vad bidragsgivare vill höra, inte efter att verkligen göra en ny upptäckt. Kort sagt: Vi behöver färre ansökningar och mer forskning.

Fru talman! Låt mig ta upp det lite mer övergripande globala forskningsläget, något jag tycker om att prata om.

Vi befinner oss i ett läge där Europa fjärmat sig från USA på flera sätt, och det gäller även inom akademin. När Europa står mer ensamt i världen satsar Kina massivt inom teknik, AI och materialfysik. USA satsar också strategiskt. Europa riskerar här att bli en byråkratisk efterföljare. EU och Sverige måste satsa mer på frågor som ger geopolitisk makt inom forskningen.

I rådande världspolitiska läge måste vi satsa mer på forskning inom teknik och naturvetenskap och områden som får vår ekonomi och vår konkurrenskraft att växa. Det är sådant som ger vår nation och kontinent muskler att stångas med i en bångstyrig och ibland rent idiotisk omvärld.

Jag vill även säga något om fornnordiskt territorium i skepnad av Grönland. I samband med att en viss president fick för sig att annektera Grönland blev plötsligt forskning högaktuellt i fråga om Arktis. Hur då, tänker ni. Jo, inte bara militär närvaro poängterades som viktig för att göra anspråk på och ta ansvar för den arktiska regionen, utan också den arktiska forskningen, speciellt närvaron av potenta forskningsfartyg.

Antalet ryska och kinesiska forskningsfartyg har enligt SVT tagits upp som ett hot mot Grönland. Antalet nordiska forskningsfartyg nämndes som en brist. Underlåtelse att bygga ett nytt, potent forskningsfartyg har alltså visat sig vara ett rejält, allvarligt säkerhetspolitiskt hot. Vi har det svart på vitt nu. Ska vi ta ansvar för säkerheten i Norden måste en ny forskningsisbrytare efter Oden in i budgeten. Nordiskt territorium står på spel här.

Slutligen, om forskning, fru talman: Jag fortsätter på det geopolitiska spåret. Jag har tidigare talat mig hes om att vi måste ha både högskolor och forskning som följer meritokratiska principer. Det är ännu viktigare så som utvecklingen i omvärlden har sett ut. Vi har i detta läge, menar jag, inte råd med något annat än att låta meriter vara den faktor som bestämmer vart forskningsmedlen ska gå. Sann jämlikhet i akademin betyder att den bästa idén vinner, inte rätt bakgrund. Vi ska döma forskare efter deras resultat, inte deras identitet.

Detta, fru talman, får bli mitt politiska testamente gällande forskningen. Nu går vi över till högskolan.

Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UbU12 om högskolan, fru talman. Detta är mitt sista anförande även om högskolan, så jag tar ett lite bredare perspektiv även här; det har man rätt till.

Laga inte det som är helt. Det är ett gammalt ordspråk som äger sin relevans även i dag – jag tänker här på associationsformen. Det finns problem i vårt akademiska system, men driftsformen är inte ett av dem. Lös de problem vi verkligen har i stället!

Varje omorganisering slukar enorma resurser. Historiker har ibland noterat något intressant: När Västrom var på nedgång ökade antalet omorganiseringar i direkt korrelation till förlusten av landområden och ekonomisk nedgång.

Vi ska inte omorganisera driftsformen, fru talman. Det vi däremot bör omorganisera är samarbetet mellan högskolorna. Vi bör tänka mer kvalitetsmässigt och mindre regionalt, tvärtemot vad Linus Sköld precis sa. Vi ska ha nischade högskolor som är i topp på just sina områden. Därefter ska vi koncentrera breda, samhällsviktiga utbildningar till de lärosäten där de bedrivs bäst – också för att uppnå en kritisk massa, som det så fint heter.

Vi ska organisera högskolesystemet så att vi får den bästa forskningen och den bästa undervisningen. Här finns en klar förbättringspotential, som också OECD pekar på i sin senaste rapport Outlook 2025.

Vi måste också ha ett finansieringssystem som i högre grad befordrar kvalitet. Detta får utredas och utarbetas av experter; jag tror att det är lite över vår kompetensnivå.

Vårt finansieringssystem är speciellt problematiskt när det gäller utlandsstudenter som fuskar sig till högskoleplatser för att hoppa av kort efter terminsstart. Högskolorna tjänar pengar på detta medan samhället förlorar. Så kan vi inte ha det – gör något åt problemet! Det är en uppgift för er i utskottet; jag går i pension.

Jag vill ställa två frågor om akademisk frihet. Ämnet har varit uppe här tidigare, men jag tror inte att någon har ställt dem, fru talman.

Varför ska vi ha akademisk frihet? Jag tror att det är helt nödvändigt för utveckling och för att vi ska gå framåt kunskapsmässigt. Utan tankefrihet och fritt bollande av tankar är hela högskolesystemet tämligen meningslöst, tror jag. Vi borde snarare ha mer tankemässig konfrontation än i dag. Det finns ett tryck på att vara politiskt korrekt, har vi hört, och det främjar inte framgång.

Fråga två: Vilken frihet och för vem? När vi diskuterat akademisk frihet har vi endast diskuterat frihet för styrelserna. Det är bara en liten del av den akademiska friheten. SD vill främst se akademisk frihet för enskilda lärare. De måste till exempel få upprätta sina egna litteraturlistor och styra sin egen kurs. Klarar de inte det ska de inte undervisa över huvud taget, kan jag tycka. Vi är övertygade om att detta skulle vara en direkt kvalitetshöjande åtgärd. Akademisk frihet främjar kvalitet.

Hur ska våra högskolor bli bättre internationellt? Jag har hört många säga att vi ska bli en internationellt ledande forskningsnation. Det låter lite som när jag började här i riksdagen, när vi skulle ha världens bästa skola. Jag vet inte om någon var här och kommer ihåg det, men det var ett herrans tjat om det. Sedan kom den berömda Pisarapporten, och därefter blev det tyst. Jag tyckte faktiskt att det var lite skönt, fast rapporten var tragisk.

Min poäng är att vi inte bara kan köra med talepunkter. Vi måste vidta åtgärder som verkligen för oss framåt rent konkret.

Som jag har varit inne på tidigare måste vi också satsa mer på naturvetenskap och teknik, så kallade STEM-ämnen. Det är det som gäller internationellt. Kina och USA satsar enormt på dessa ämnen. Vi och Europa måste ta upp kampen med de länderna om vi menar allvar med att ta oss fram i täten. Annars är det bara prat.

Vi måste också – det här är viktigt – ändra vår självbild. Vi är inte små, och vi är inte svaga. Sverige har en oerhört stolt tradition när det gäller uppfinningar och innovationer. Vi är starka. Vi kan tävla på alla områden, med vem som helst. Vi är stora, om än inte befolkningsmässigt. Det är den bilden ni ska sätta i era huvuden.

Till sist, fru talman, måste vi också renodla uppdragen. En växande mängd administrativa sidouppdrag gör vår högskola svagare och ineffektiv. ”Jamen, det här är bra saker”, säger kritikerna då, ”nödvändiga”. Ja, men då kommer vi inte att ta oss fram i konkurrensen – så enkelt är det.

Detta får bli mitt politiska testamente i högskolefrågor, fru talman. Jag vill tacka talmanspresidiet för att vi fick börja och inte vara sist i dag med den här debatten. Varmt tack för det!