Herr talman! Sverige är en sjöfartsnation. I århundraden har handel, resor och krig format vår historia till sjöss. Men en stor del av denna historia ligger inte i våra arkiv eller på våra museer utan döljer sig under ytan.

Under arbetet med att bygga upp Museum of Wrecks uppdagades att flera av de vrak som bedömts som särskilt skyddsvärda hade plundrats eller påverkats utan att någon myndighet i tid hade uppmärksammat det. Det visade sig att detta inte var någon enstaka händelse utan en ständigt pågående process med plundring och påverkan.

Flera rättsfall visar att plundring av vrak kan pågå i årtionden innan det upptäcks. I ett uppmärksammat fall dömdes personer för fornminnesbrott efter att under lång tid, i praktiken flera decennier, ha tagit föremål från vrak i Östersjön. Vid husrannsakan hittades hundratals föremål, däribland en kanon från 1600-talet.

När föremål tas från ett vrak försvinner inte bara ett objekt – en del av historien går förlorad. Marinarkeologer brukar säga att det är som att riva sidor ur en bok.

Herr talman! Jag har själv haft förmånen att dyka, även om det har skett i betydligt varmare vatten än i Östersjön. Att sakta sjunka ned mot ett vrak är en särskild upplevelse. Man möter inte bara trä, järn eller last; man möter en berättelse, människors livsöden, ett ögonblick ur historien som frusit fast i tiden. När man ser hur bräckligt allt är där nere och hur lätt en miljö kan störas inser man också hur utsatt detta kulturarv är. Det är en tyst värld som inte protesterar när den plundras.

Herr talman! Ansvarsfördelningen är i dag otydlig. Riksantikvarieämbetet har ett nationellt ansvar, länsstyrelserna fattar beslut och andra myndigheter har resurser och kompetens men saknar mandat och ett tydligt uppdrag att skydda kulturarvet under ytan. Detta leder till att helhetsansvaret i praktiken faller mellan stolarna.

Som marinarkeologen Jim Hansson vid Statens museer för maritim, transport- och försvarshistoria har beskrivit det har engagerade tjänstepersoner tvingats bygga upp samarbeten mellan berörda aktörer såsom Kustbevakningen, sjöpolisen och Försvarsmakten. Det är i grunden positivt att sådant sker, men det är inte ett system.

Herr talman! Som Jacques Cousteau en gång uttryckte det: Vi skyddar det vi älskar, och vi älskar det vi förstår.

Men att förstå innebär inte att alla känner att de har ansvar. Därför vill jag återigen fråga kulturministern hur regeringen avser att säkerställa en nationell styrning för skyddet av kulturarvet under ytan?