Herr talman! Den svenska välfärden och sjukvården bygger på en enkel princip, nämligen att vård och omsorg ska ges efter behov och inte efter plånbok. Inte heller bör lönsamhet styra sjukvården.

I dag ser vi dock ett system där den principen allt oftare sätts ur spel, och en viktig förklaring är lagen om valfrihetssystem. Den förkortas LOV, vilket är det jag konsekvent kommer att använda i debatten – bara som ett förtydligande. När lagen infördes var ambitionen att öka effektiviteten, förbättra kvaliteten och ge människor större valfrihet, men verkligheten har visat att så inte blev fallet.

Regeringens egen produktivitetskommission konstaterar i sitt slutbetänkande att LOV inte har levererat de produktivitets- och effektivitetsvinster som utlovades. Tvärtom pekar kommissionen på att systemet har bidragit till sämre kostnadskontroll och öppnat upp för risker för välfärdsbrottslighet.

I primärvården är problemet särskilt tydligt. Regionerna är i dag skyldiga att använda LOV inom primärvården, vilket innebär fri etableringsrätt för privata vårdgivare. Det finns alltså ingen möjlighet för regionerna att begränsa hur många aktörer som etablerar sig eller var de etablerar sig.

Jag lyssnade på den tidigare debatten med sjukvårdsministern, där sjukvårdsministern väldigt ofta hänvisade till att det är regionerna som har och ska ta ansvaret för sjukvården men inte nämnde särskilt mycket om regeringens eller statens ansvar. Här är det ju väldigt tydligt att regionerna faktiskt inte ens kan styra eller ta ansvaret, eftersom den möjligheten är inskränkt av en tvångs-LOV.

Konsekvensen av detta är att vårdcentraler etableras där det är mest lönsamt, inte där behoven är störst. Det innebär överetablering i områden där människor är relativt friska och underetablering i glesbygd eller socioekonomiskt utsatta områden, där behoven ofta är större. Det är också just detta som regeringens egen produktivitetskommission riktar tydlig kritik kring. Man beskriver hur företagsekonomiska överväganden, snarare än medicinska behov, styr etableringar. Detta är inte bara ett effektivitetsproblem; det är också ett jämlikhetsproblem.

Det är det här som gör mig och många med mig så upprörda: när sjukvården inte längre ska styras efter behov utan efter var vinsterna är som störst och som mest möjliga.

Samtidigt innebär detta som sagt att regionernas möjlighet att planera och styra vården kraftigt begränsas. Det blir svårt att använda skattemedel som är ämnade och tänkta till sjukvården till just det de ska användas till. Utöver detta ser vi en allvarlig konsekvens, nämligen ökad välfärdsbrottslighet.

LOV-systemet har i flera fall inte bara visat sig vara sårbart för att utsättas för oseriösa aktörer eller kriminellt utnyttjande, utan det har också öppnat för det. Då är det svårt att se att regeringen skulle prioritera detta.