Fru talman! Jag vill vara väldigt tydlig med varför det här är så viktigt och varför det egentligen inte går att vänta. Om vi missar det fönster som öppnas efter kriget och efter ett regimskifte riskerar vi att få se samma mönster som i andra delar av regionen: att ett maktvakuum fylls av nya auktoritära krafter, väpnade grupper eller externa aktörer med helt andra intressen än demokrati och mänskliga rättigheter. Det är inte ett teoretiskt scenario utan något som vi har sett gång på gång. Vi har sett vad som händer när statliga strukturer kollapsar utan att det finns fungerande institutioner redo att ta vid. När civilsamhället är svagt och rättsstaten inte är på plats uppstår snabbt parallella maktstrukturer. Legitimitet ersätts av kontroll, och långsiktig stabilitet byts mot kortsiktig maktbalans.
Det är i det vakuumet som externa aktörer kliver in. Om EU och Sverige inte är på plats tidigt med stöd till civilsamhälle, rättsstat och andra institutioner kommer andra att vara det – aktörer som erbjuder snabba investeringar, ekonomiska incitament och politiskt stöd men utan krav på transparens, rättsstat och demokratiska reformer. Det kan på kort sikt framstå som stabiliserande, men det leder ofta till någonting annat. Det leder till nya beroendeförhållanden, svaga institutioner och en utveckling där demokratiska krafter trängs tillbaka.
Fru talman! Det handlar också om Europas egen säkerhet. Iran är en central aktör i en redan instabil region. Ett Iran som utvecklas i en instabil riktning riskerar att bidra till ökade spänningar och konflikter och indirekt påverka Europa och Sverige genom säkerhetshot, regional oro och migrationsrörelser, någonting som den islamiska regimen har gjort redan i flera år.
Ett Iran som utvecklas i demokratisk riktning med fungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter skulle däremot kunna bli en stabiliserande kraft i regionen och en partner till Europa, politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.
Fru talman! Det finns också en tydlig ekonomisk dimension som vi inte kan bortse ifrån. Ett Iran som öppnas upp efter ett krig och ett regimskifte kommer att vara en betydande marknad. Det gäller energi, industri, infrastruktur och handel. Frågan är då vilka som är med och formar dessa relationer och på vilka villkor. Är det aktörer som bygger långsiktiga partnerskap baserade på transparens och regelbaserade system, eller är det aktörer som etablerar ekonomiska och politiska beroenden utan krav på öppenhet och ansvar?
Den som är med tidigt i ett sådant skede är också med och sätter spelreglerna. Detta är alltså inte bara en fråga om bistånd eller solidaritet, även om det i grunden handlar om att stödja rätten till frihet och demokrati för folket i Iran. Det är också en strategisk fråga för Sverige och Europa. Det handlar om säkerhet, det handlar om inflytande och det handlar om långsiktiga ekonomiska relationer.
Jag ställer därför en fråga till ministern om just detta: Ser regeringen detta som en strategisk fråga när det handlar om Sveriges och EU:s säkerhet och ekonomiska intressen? Och är man beredd att agera därefter genom att redan nu ta initiativ inom EU för att säkerställa att vi är redo när ett avgörande skede inträffar i Iran, efter krig och efter regimens fall?
(Applåder)