Herr talman! Annika Hirvonen tar upp enskilda fall. Sanningen är att de kanske hade kunnat vara kvar i Sverige om Miljöpartiet hade gjort någonting åt problemet under de sex år man hade på sig. Men man gjorde ingenting.

Det är vi som har fått reda ut den här lagstiftningen. Det är vi som får städa upp bland alla tillfälliga lagar, alla paniklösningar och alla nödlösningar, som knappt ens är några lösningar. De har skapat en massa andra problem. Den här regeringen är den första regering som har ansträngt sig för att ta fram en permanent lösning för den här gruppen skötsamma ungdomar. Det vet Annika Hirvonen. Det är så. Att lägga ansvaret för detta på mig tycker jag därför haltar. Vilket ansvar har Annika Hirvonen? Man hade ändå sex år på sig att ta fram en lösning.

Men nu står vi där vi står. Jag önskar att vi inte hade varit i den här situationen. Det hade varit mycket bättre om det hade funnits en permanent lösning tidigare. Men ansvaret för detta faller nog tyngre på Annika Hirvonen och Miljöpartiet, som hade sex år på sig men som ändå inte lyckades eller inte ville – jag vet inte hur det var.

Sedan har jag då fått önskemål om en stopplag. Vi har såklart tittat på det. Vi funderar på den typen av frågor. Men vi har landat i att det vore en dålig lösning av flera skäl.

För det första är det ingen permanent lösning. Det är bara ett stopp – ingen lösning. Ovissheten skulle fortfarande finnas kvar för den här gruppen skötsamma ungdomar. Förvisso har antalet tonårsutvisningar minskat den senaste tiden, enligt Migrationsverket, men vi vet att det finns personer som har påverkats av ett, så att säga, orättvist regelverk. Detta skulle dock inte vara någon lösning.

För det andra är det ett faktum att det skulle ta längre tid att ta fram en stopplag än en permanent lösning. Då kan man fundera på vad man egentligen skulle vinna med det.

För det tredje tar det tid att bereda lagstiftning så att den blir bra. Det får inte bli fel. Vi har sett historiska exempel på när man just stressar och slarvar fram lösningar. Det vet kanske Miljöpartiet bättre än några andra. Samma jurister som nu arbetar med att ta fram en permanent och hållbar lösning för den här gruppen skulle, om vi skulle ha en stopplag, behöva lägga ned det arbetet för att i stället ta fram en stopplag. Arbetet med att hitta en permanent lösning skulle alltså till och med försenas, och det skulle skapa ännu större osäkerhet och ännu större otrygghet för den här gruppen. Vad skulle vi då egentligen vinna? Ingenting alls. Vi skulle bara skapa ny osäkerhet.

Vad vi behöver är just en permanent lösning, och vi arbetar med den.

Sedan säger Annika Hirvonen någonting annat som jag tycker är intressant: att vi i Sverige i stället ska ha permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Jag har också förstått att Miljöpartiet säger nej till skärpningen av anhöriginvandringen, som vi planerar. Det är viktig konsumentinformation inför höstens val. Skulle man säga nej till den skulle det leda till några saker. Sverige skulle då naturligtvis få en betydligt högre asylinvandring än vad vi har i dag. Efter vår omläggning har Sverige i dag den lägsta asylinvandringen på 40 år.

Vi gör detta av ett enda skäl. Vi gör det för att Sverige ska lyckas med integrationen av alla människor som har kommit till Sverige de senaste tio åren.

Miljöpartiets politik skulle vara ett dråpslag mot den möjligheten. Den skulle kanske innebära att vi ånyo får en situation liknande den som var för tio år sedan, under flyktingkrisen, då det var kaos. Det var utanförskap. Vi lever fortfarande med integrationsproblemen efter det. Det skulle dessutom leda till väldigt stora kostnader. Det är klart att det är saker som måste finansieras på något sätt, till exempel i form av höjda skatter för människor som arbetar och nedskärningar i skola, sjukvård eller någon annanstans.

Den politiken har vi prövat förut. Den ledde till kaos, segregation och utanförskap. Dit vill i alla fall inte jag att Sverige någonsin ska återvända.