Fru talman! Linköping och Norrköping utgör i dag en sammanvävd arbetsmarknadsregion. Det innebär att tusentals människor varje dag pendlar mellan städerna, till arbete, studier och samhällsviktiga funktioner.

Men kapaciteten på spåren har nått sin gräns. Pendlare blir kvar på perronger när tåg ställs in. Förseningar hör till vardagen. Osäkerheten påverkar människors livspussel, arbetsgivarnas planering och regionens utveckling. Orsaken är välkänd: Det är för få spår, för låg kapacitet och för hög belastning. Det är just därför Ostlänken är så avgörande.

Ostlänken handlar inte om prestige. Den handlar om just fler spår, högre kapacitet och en fungerande vardag för människor i Östergötland. Den handlar om jobb, klimat, tillväxt och ett land som hänger ihop. Men i stället för framsteg ser vi nu förseningar. Trafikverkets nya plan visar att Ostlänken inte ens beräknas vara klar till 2037.

Fru talman! Det här handlar om resenärer. Men det handlar också om kommuner och näringsliv som har planerat bostäder, arbetsplatser och investeringar utifrån statens löften om infrastruktur. När projekten nu försenas slås benen undan för planering och framtidstro. Det undergräver också förtroendet för staten och de löften som ges. Om statliga löften inte går att lita på – hur ska då kommuner våga planera långsiktigt?

Samtidigt hör vi regeringen tala om historiska infrastruktursatsningar. Vi hörde det alldeles nyss här i talarstolen. Men sanningen är att anslagen till järnväg har minskat och att viktiga investeringar skjuts på framtiden.

Till detta kommer ytterligare ett allvarligt problem: Det finns fortfarande ingen plan för hur Ostlänken ska ansluta söderut från Linköping till Södra stambanan. För Linköping innebär det stora problem för stadsutvecklingen. För regionen innebär det sämre möjligheter till pendling och regionförstoring. Det innebär alltså att planen just nu bara handlar om in i Linköping och inte ut ur Linköping.

Det finns en bred regional samsyn om detta, också mellan de olika politiska partierna. Man kan inte bygga fyra spår in i Linköping och sedan låtsas som att kapacitetsproblemet söderut försvinner av sig självt. Det behövs fortsatt planering, det behövs politiska besked och det behövs ansvar.

Även om den här regeringen just nu inte avser att planera arbetet från mitten av Linköping ned mot Jönköping och vidare söderut kommer man en dag att behöva göra förstärkningar också där eftersom även sträckan mellan Linköping och Mjölby är så tungt belastad, men också eftersom behoven söderut, norrut och däremellan kommer att öka.

Jag undrar därför vad infrastrukturministerns besked är till alla dem som står på perrongen och väntar just nu.