Herr talman! Det här blir en ganska intressant diskussion, vill jag ändå påstå.

Infrastrukturministern säger i sitt andra inlägg att det behövs kompletterande statistik – att vi behöver nya uppgifter efter tre års beredningstid. Jo, det kan jag väl i och för sig förstå, för efter att ha låtit en utredning ligga på regeringens bord i tre år kanske man känner att statistiken är något förlegad. Det är väl en uppfattning man kan ha, och jag kan i någon mening sympatisera med den.

Anledningen till att statistiken är förlegad är ju dock att regeringen har väntat med frågan i tre år. Sedan har man insett att man kanske måste göra någonting annat, och då har man tillsatt en ny utredning som ska se över rapporten från Trafikanalys och de siffror som presenterades i den 2023. Argumentationen blir alltså på något sätt lite säregen, måste man säga.

Jag hoppas att den här regeringen inte blir omvald, men vi kan ju resonera hypotetiskt kring möjligheten att den blir det. Om den blir det, om Transportstyrelsen lämnar sitt utredningsförslag i januari 2027 och om förslaget sedan ligger på regeringens bord i två tre år – ska man då tillsätta en ny utredning som ska titta på de siffrorna, eftersom de har blivit förlegade? Med den typen av tankesätt kan detta hålla på hur länge som helst.

Sedan är det ju så att det görs olika bedömningar runt om i landet; det har statsrådet rätt i, vilket jag ändå ska ge honom. Det är i mångt och mycket därför den här interpellationen kom till stånd. Det görs generösa bedömningar i delar av landet och stramare bedömningar i andra delar av landet.

Där jag kommer från i Skåne gör man väldigt strama bedömningar. En rad olika fall har uppmärksammats i medierna, och det här har också uppmärksammats i en rad olika rättsfall. Som jag sa i mitt förra anförande har dessa människor blivit tvingade att gå till domstol med det här, och domstol har då prövat färdtjänstlagen. I vissa fall har man kommit fram till att Skånetrafiken, som ansvarar för färdtjänsten i Skåne, har gått för långt. I vissa fall har man kommit fram till att de kanske hade rätt.

Problemet är att den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Region Skåne, Carina Zachau, vid två tillfällen själv har tagit initiativ till att skriva till regeringen för att säga att lagen om färdtjänst behöver ses över. Just nu pågår det alltså något slags – jag vill inte kalla det spel, men en sorts konstig peka-finger-process.

Regeringen säger från sitt håll att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar, men i regionerna och i kommunerna sitter borgerliga kamrater och säger att det är lagstiftningen som är problemet. Så kan man hålla på i ytterligare tre år eller vad det nu kan vara.

Problemet är att människor kommer i kläm medan detta pågår. Det är hela tiden människor i Skåne, och säkert i många andra delar av landet, som blir av med sina färdtjänsttillstånd. Då blir det återigen så att det finns en grupp som har stort behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv, men regeringen väljer på något sätt att bara låta den här frågan passera.

Ledamoten Bergenblock kallar det för ointresse, och det kanske det är. Som jag sa i mitt första inlägg vet jag inte vad som gör att den här frågan behandlas så avigt, men det är alldeles uppenbart att de här människorna far oerhört illa medan regeringen släpar benen efter sig i en fråga som är oerhört viktig för väldigt många människor. Och medan regeringen säger att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar säger regioner och kommuner, där borgerliga kamrater till statsrådet styr, att det är lagstiftningen som är problemet. Så här kan vi inte ha det.

Det finns en rapport som föreslår att man ska se över lagstiftningen – fine! Då tycker jag att regeringen borde gå vidare med rapporten. Det borde man ha gjort för länge sedan. Nu har det gått tre år, och det kommer som sagt att ha gått mer än fyra år innan det kommer nya lagstiftningsåtgärder på plats. Under de fyra åren kommer människor i Umeå, i Varberg och i Ystad att bli av med sina färdtjänsttillstånd. Det är faktiskt väldigt, väldigt dåligt.