Herr talman! I dag har vi sett ledamot efter ledamot, från alla partier, gå upp och prata om hur viktigt det är att stå upp för folkrätten och våra mest grundläggande värderingar, de mänskliga rättigheterna. Men ytterst kommer debatten att handla om någonting som är mycket konkret. För när världen står i brand och när människor förtrycks och lever i krig är nämligen frågan om de får det skydd som den internationella rätten ska ge dem. I dag visar verkligheten någonting helt annat. Det handlar också om vilka som drabbas hårdast när rättigheter försvagas.

Vi lever i en tid där vi ser ökade hot mot grundläggande fri- och rättigheter. Det är en tid då också Sverige måste vara supertydligt. När demokrati och mänskliga rättigheter monteras ned kan vi se hur islamofobi och antisemitism breder ut sig, liksom hur kristna i många delar av världen utsätts för förföljelse. Detsamma gäller också andra minoriteter, religiösa och etniska, som lever under hot och diskriminering.

Vi ser hur hbtqi-personers rättigheter ifrågasätts, begränsas och i vissa fall aktivt rullas tillbaka. Där är Ungern, Georgien och Turkiet tydliga exempel. Men även i vårt eget närområde görs hbtq-personer till måltavlor.

Det här är egentligen inte separata frågor. De handlar om samma sak: rätten att få leva i trygghet, utan rädsla för våld, diskriminering eller förföljelse. Det innebär att vi som land också måste vara konsekventa i vårt arbete mot all diskriminering, allt utnyttjande och all exploatering. Vi måste säkerställa att dessa rättigheter gäller för alla oavsett religion, identitet eller sexuell läggning.

Det innebär också att Sverige behöver använda de verktyg som finns för att synliggöra och motverka övergrepp. Ett sådant verktyg är Moskvamekanismen inom OSSE. Den bör användas mer konsekvent också när hot mot hbtq-personer eller religiösa minoriteter är överhängande, för att säkerställa oberoende granskning och lägga grunden för ansvarsutkrävande.

Herr talman! Vi ser också en utveckling där grova övergrepp mot barn i konflikter ökar. Allt fler barn lever i krigets direkta närhet. De dödas, skadas och fördrivs. De växer upp i en verklighet där rättigheter steg för steg urholkas. Det handlar inte längre om tillfälliga kriser. Det är en utveckling som utmanar tilltron till den internationella rättsordningen.

Rädda Barnens rapport War on Children visar att vart femte barn i världen i dag lever i en krigszon. Det är alltså fler barn i dag som lever i krigszoner än under andra världskriget. Vi ser hur hela samhällen faller sönder och hur barnen är de som faktiskt betalar det högsta priset. Den här debatten är jättestor, och det finns mycket att säga. Jag kommer att ta några få exempel.

I Sudan saknar miljontals barn tillgång till vatten, vård och utbildning. De tvingas på flykt, ofta flera gånger om. I skuggan av konflikten ser vi hur de dras in i våldet och rekryteras till att bli väpnade soldater – inte för att de själva vill det utan som en konsekvens av att hela samhällen kollapsar.

I Ukraina tränger kriget in i varje del av barns liv. Barn lever under ständiga flyglarm, i skyddsrum och i osäkerhet. Miljontals har redan tvingats på flykt. De har lämnat sina hem och sina skolor. Många lever separerade från sina föräldrar. Undervisning sker i källare, på distans eller inte alls. I Ukraina kidnappar man också barn och för över dem till Ryssland.

Herr talman! Konflikten mellan Israel och Palestina skär rakt in i kärnan av folkrätten och prövar krigets lagar, den internationella humanitära rätten, i praktiken. När barn dödas och skadas i den omfattning som vi har fått se väcker det allvarliga frågor.

På Västbanken ser vi också hur våldet mot civila har ökat, inte minst bosättarrelaterat våld som återkommande sker utan tillräckligt skydd eller ansvarsutkrävande. Nyligen kunde vi se en barnfamilj som sköts i sin bil efter att israeliska styrkor öppnat eld – två föräldrar och två små barn.

I Gaza har över 20 000 barn dödats sedan kriget började. Det verkliga antalet kan faktiskt vara högre. De barn som överlever de här konflikterna kommer att få leva med svåra skador, trauman och en vardag präglad av otrygghet.

I delar av Mellanöstern ser vi en bredare utveckling där stater försvagas, samhällsstrukturer bryts ned och civila lämnas utan det skydd som de har rätt till.

I Libanon ser vi en djup ekonomisk kris, och i takt med att våldet ökar fördjupas också den humanitära situationen och den politiska instabiliteten.

Syrien är ett land som efter många års konflikt är splittrat. Statens institutioner är kraftigt försvagade, och grundläggande samhällsfunktioner fungerar i många delar inte alls.

Gemensamt för de här situationerna är att statens förmåga att upprätthålla säkerhet, rättsstaten och grundläggande samhällsservice har eroderat. Det skapar ett maktvakuum, där väpnade grupper och terrororganisationer får utrymme att etablera sig men också rekrytera.

Herr talman! Det är olika konflikter med olika bakgrunder men med samma konsekvens. Det är faktiskt barnen som drabbas hårdast. Det väcker en avgörande fråga: Har vi ett regelverk som fungerar i praktiken, och hur efterlever vi det?

Problemet är inte att vi saknar regler – de finns där. Problemet är att de inte upprätthålls och att politiken inte gör tillräckligt för att se till att de faktiskt gäller. Det här ställer också krav på oss. Det ställer krav på Sverige, och det ställer krav på världens stater.

Det är nämligen stater som har skyldighet att respektera folkrätten, att skydda civila och att säkerställa att övergrepp utreds och får konsekvenser. Men för detta krävs också ett starkt internationellt rättssystem – ett system som inte bara formulerar regler utan som också säkerställer att de tillämpas.

Det räcker inte att ställa krav på andra. Stater måste också själva respektera domar, beslut och de regler som de har förbundit sig att följa. Sverige har också här ett särskilt ansvar. Sverige har en lång tradition av att värna folkrätten, den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Det är en styrka som vårt land har, men det förpliktar också. Det innebär att vi måste vara konsekventa och att vi måste döma efter reglerna. Vi måste aktivt stödja det internationella rättsväsendet och bidra till att dess processer upprätthålls, stärks och respekteras även när det gäller våra vänner.

När det gäller detta betänkande ser vi en bred samsyn kring folkrättens betydelse, och det är jättepositivt. Men den praktiska politiken ligger fast. Problemet blir tydligt när man tittar i det här betänkandet. Jag ser att barnperspektivet finns i utskottet, men det biter inte. Barnkonventionen nämns och barns rättigheter lyfts, men det styr inte politiken.

När vi vet att en halv miljard barn i världen växer upp i en krigszon kräver det att det finns tydliga prioriteringar. Detta har inte fått tillräckligt genomslag i dag.

I den här tiden, när folkrätten utmanas i grunden och när barn drabbas hårdast, räcker det inte att förvalta det vi redan har. Att samtliga förslag avstyrks och att politiken ligger fast signalerar passivitet när det krävs ledarskap. Sverige behöver driva på ännu tydligare och vara ännu mer aktivt. Vi måste också se till att det inte finns en återhållsamhet när det gäller ansvarsutkrävande. Vi måste se till att vi har en politik som gör att folkrätten får genomslag i praktiken. Det räcker inte att vi är överens om principerna. Det här måste också omsättas i handling.

Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 18.

(Applåder)