Herr talman! Detta är onekligen ett otroligt intressant ämne som spretar åt många olika håll, vilket inte är så konstigt.

Jag tänker prata mest om Iran, som har varit ett viktigt ämne för min del, inte minst under de senaste tio åren då jag har sysslat med utrikespolitik.

Iran är ju nu också, kanske näst efter Ryssland, den viktigaste utrikespolitiska fråga vi har. Den illegitima islamiska republiken som för närvarande ockuperar Iran är ett gift för hela regionen och världen. De har varit det ända sedan de grep makten i landet 1979.

Efter att folket senast reste sig mot den brutala regimen, med start i december 2025, såg vi en helt ny nivå på regimens barbari. Det var inte bara avrättningar, våldtäkter, stympningar, tortyr av politiska motståndare och så vidare som vi såg, utan nu såg vi dessutom hur man fullkomligt massakrerade civila på gatorna runt om i landet. Vi har sett hur tiotusentals människor, däribland kvinnor, barn och äldre, har fått och får sätta livet till för att de kräver något så enkelt som att få leva i frihet.

Skurkregimens makthavare har dessutom planerat detta länge. Det var därför de stängde internet innan de började med sina värsta massakrer. De stängde det i hopp om att ingen skulle se vad som skedde. Men vi vet mycket väl vad som händer och vad regimen är kapabel till.

Herr talman! När USA och Israel till sist, den 28 februari 2026, äntligen slog till mot regimen i Iran var vi många som kände en gnista av hopp – inte för att vi gillar krig, absolut inte, utan för att det äntligen var någon som ingrep mot de fruktansvärda mord och övergrepp som mullornas regim fortsätter att utsätta sin egen och andra länders befolkningar för.

Låt mig därför vara extra tydlig: Det Israel och USA gjorde och gör är inte aggression. Det är inte ett krig mot Iran utan snarare ett krig för Iran. Det är faktiskt självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51. Folkrätten är nämligen till för att skydda individers rätt till liv, hälsa och säkerhet – inte för att skydda en terrorregim.

Regimen har i årtionden finansierat terror. Man har avfyrat missiler mot grannar, hotat att utplåna Israel och verkat för att bygga kärnvapen. Att slå ut detta hot är helt och hållet förenligt med folkrätten. Det skyddar liv och förhindrar värre katastrofer.

Jag, och säkert många fler, hoppas därför, att det vi nu ser är slutet på den islamiska republiken. Folket i Iran förtjänar nämligen att leva i en fri, demokratisk och sekulär stat. Förhoppningsvis är det detta vi kommer att få se i Iran framöver.

Herr talman! Om det nu blir så att Irans folk befrias från förtryckarna kommer andra positiva följdeffekter som också påverkar oss här i Sverige. Det största militära hotet mot oss i dag är nämligen Ryssland, och Ryssland förlorar en av sina närmaste och viktigaste allierade.

Putins Ryssland har nu i över fyra år bedrivit ett olagligt invasionskrig som fullkomligt krossar FN-stadgan. Civila dödas i massor. Sjukhus och skolor bombas. Barn söker skydd i teatrar som ändå blir ruiner. Svälten används som vapen. Det har vi sett förut. Det är en taktik vi känner igen från Sovjettiden, då man utsatte Ukraina för något liknande. Det är en aggression utan ursäkt.

Därför har det för min del varit väldigt lätt att företräda en linje som hela tiden fullt ut har stöttat Ukraina till 150 procent, skulle jag vilja säga. Ukraina ska fortsatt få vapen, förnödenheter och annat som behövs för att slå tillbaka. Därtill ska det inte göras några som helst eftergifter till Putin.

Herr talman! Jag tänkte inte tala så mycket längre i den här debatten, men jag skulle förstås kunna hålla på hur länge som helst – tyvärr, får man ändå säga – för det är allvarliga frågor vi diskuterar.

Folkrätten är som sagt till för att skydda de utsatta, inte för att vänsterpartier ska vifta med den som en flagga när det passar deras agenda. Jag noterade till exempel nyss att vi har Jacob Risberg här, som fortfarande inte kan gå upp och ta avstånd från Hamas agerande.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet predikar ofta om internationell rätt när de vill döma ut Israel och USA. Det har blivit väldigt tydligt också i detta betänkande.

Det må komma fördömanden ibland, även från detta håll, mot exempelvis skurkstaten i Iran. Men omfattningen skiljer sig åt. Detta är ytterst märkligt, kan jag tycka. Hur kommer det sig att fokus på skurkstaterna inte är viktigare utan att man i stället fokuserar på de fria stater vi har runt om i världen som är demokratier? Hur ofta nämns inte till exempel Israel och USA i det betänkande som vi debatterar i dag? Är det inte ganska talande sett till de många övertramp vi ser från renodlade förtryckarstater som inte respekterar demokrati och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter? Jag tycker därför att det är värt att lyfta fram det, herr talman.