Herr talman! Jag upplever att vi under mycket lång tid har tagit den världsordning som vi brukar kalla den regelbaserade världsordningen för given. Den håller på att inte bara vittra sönder utan snarast monteras ned. Den har dock även vittrat sönder över tid, och det är egentligen inte för att demokratiska stater har velat det utan för att auktoritära regimer systematiskt har urholkat den.
Sedan 2014 har vi sett hur Vladimir Putins Ryssland steg för steg har brutit mot folkrättens allra mest grundläggande principer, först genom annekteringen av Krim, därefter genom kriget i östra Ukraina och sedan genom den fullskaliga invasionen i februari 2022. Vi kan lägga till Kinas agerande, Irans destabilisering av Mellanöstern och ett allt växande förakt för internationella normer i Donald Trumps administration – det är väl 31 FN-organ som man har lämnat.
Det här är verkligheten, och jag menar att den tvingar oss att tänka klarare. Vi i Sverige förhåller oss ibland till folkrätten som om den vore statisk och närmast helig, men folkrätten är ju inte naturgiven utan formad av människor. Den är formad av kompromisser mellan stater, och den måste också kunna förändras när verkligheten gör det och när våra ideal kräver det.
Det finns en viss målkonflikt här: För en liten stat som Sverige är folkrätten oerhört viktig, och samtidigt vet vi att den ibland också skyddar diktaturer och försvårar för demokratier att försvara sig själva och andra. Därtill skulle Sverige inte ha särskilt mycket nytta av folkrätten om vi hamnade i en konflikt med exempelvis Ryssland så länge de sitter i säkerhetsrådet och har vetorätt.
Nyckeln till att få en internationell världsordning som fungerar är alltså att reformera FN-systemet, från MR-råd till säkerhetsråd. Det är det avgörande, skulle jag säga – att man förmår genomföra en reformering av FN-systemet.
Herr talman! Jag har lyssnat på debatten, och det finns några andra frågor som har tagits upp här och som jag tycker är väldigt relevanta. En av dem är självklart Iran.
Iran har en befolkning på 90–100 miljoner människor som under årtionden har plågats av en regim som exempelvis ger människor elchocker under fötterna och hänger personer i lyftkranar. Vi kan ju bara föreställa oss vad en sådan regim skulle kunna vara beredd att göra om den också förfogade över världens farligaste vapen, det vill säga atomvapen.
Det är självklart mycket oklart vad som nu kommer att ske. Det är möjligt att regimen i Iran faller, men det vet vi inte. Det är möjligt att den kommer tillbaka och mödosamt ska försöka bygga upp sin hegemoni och kontroll igen. Det finns oerhört mycket vapen; det är Basijmilisen och den iranska militären. Befolkningen är i hög grad obeväpnad, förutom vissa kurdiska gerillaförband som finns på den irakiska sidan i gränsområdena. Den iranska befolkningen förtjänar dock självklart att leva i ett annat samhälle, och vi måste göra allt vi kan för att stödja en sådan utveckling.
Iran är också ett pluralistiskt samhälle med olika kulturer, olika religioner och olika etniciteter, och alla har lidit under det här förtrycket. Kvinnor har lidit ännu mer än män, och vissa etniska grupper lever med en ännu hårdare militarisering i sina områden än andra. Alla iranier har dock lidit av detta – förutom ledarskapet, som förföljer de andra.
Man måste kunna se möjligheten att den iranska regimen faller och att befolkningen kan bygga ett nytt samhälle. Det kommer dock inte att bli lätt, och det kan bli mycket blodigt. En sak har jag lärt mig av världspolitiken och läget i världen under alla mina år i politiken, herr talman, och det är att allting alltid kan bli värre. Det är viktigt att ha med sig det. Men det betyder också att allting faktiskt kan bli bättre, och vi får ju hoppas på det.
Det andra jag vill nämna är det som några tidigare talare har tagit upp, nämligen den kristna befolkningen i primärt Mellanöstern. Det är enorm tragedi som nu har pågått under 100–150 år. Det började egentligen när man försökte centralisera makten i Osmanska riket och det blev allt större konflikter med armeniska krav på självstyre under andra halvan av 1800-talet. Det ledde till slut fram till folkmordet på armenier, syrianer, assyrier och kaldéer – alltså katoliker inom samma grupp – under första världskriget.
Vi har därefter sett en exodus av kristna från Mellanöstern. Går vi tillbaka till slutet av 1800-talet bekände sig ungefär var femte invånare i Mellanösternregionen till kristendomen, och i dag är det några få procent. Det finns några fickor; det är katolska maroniter i Libanon, det är till exempel en del kopter i Egypten och så vidare. Det är en samlad befolkning på totalt kanske 10–15 miljoner människor. Den assyriska/syrianska gruppen i ursprungsområdena är väldigt liten.
Före Iran–Irak-kriget och innan Saddam Husseins maktövertagande i Irak fanns det uppskattningsvis 1,5 miljoner kristna – assyrier, kaldéer, syrianer – i Irak, och i dag är de några hundratusen. Iran–Irak-kriget drev människor på flykt. Därefter kom sanktionsåren, Saddam Husseins fall, inbördeskriget i Irak, framväxten av al-Qaida och det som senare blev Islamiska staten, attacker på kyrkor och så vidare. Det har gjort att det är några hundratusen kvar i dag. Sedan kom ju även Islamiska statens folkmord på yazidier och utrensningen av kristna, när man sprejade det där tecknet – ett r på arabiska – på dörrar och så vidare för att människor skulle lämna sina hem.
Vad vi alltså har sett över en 100–150-årsperiod i det område där de första kyrkorna i världen byggdes, herr talman, är att det i praktiken har tömts på kristna. Området är i dag i praktiken nästan tomt på kristna, trots att det är deras ursprungsområde. I dag byggs dessa kyrkor i stället på anvisad mark i Märsta. Det är den utveckling vi har fått se, och det är klart att det är en jättetragedi. Det är ju en civilisation som i praktiken har rivits upp med rötterna.
Det är svårare att se hur man kan skapa långsiktig säkerhet för minoriteter. Det här gäller inte bara kristna. Det gäller till exempel även muslimer i Myanmar – rohingyer – som bokstavligen knuffas in i Bangladesh. Det finns en rad olika minoritetsgrupper, även etniska minoriteter, som på olika sätt förföljs och förtrycks.
I slutändan, herr talman, är det ju staten som har ansvaret för att skydda sina medborgare. Om staten inte är demokratisk utan i stället är totalitär, eller om det råder kaos och staten rämnar, är det alltid minoriteter som drabbas hårdast.
Det krävs en lång vandring i stora delar av världen. Det som krävs på lite längre sikt, herr talman, är avradikalisering. Det krävs avradikalisering av religiös sekterism, av ultranationalism och av – i stort sett – hela regioner i Mellanöstern till förmån för pragmatism och någon sorts lev-och-låt-leva-attityd som gör att man accepterar olikheter. Det handlar i grund och botten om tolerans. Det krävs en bredare samhällsutveckling för att också minoriteterna ska skyddas. Det går inte att enbart ha särskilda arrangemang riktade mot minoriteter, utan det krävs en mycket bredare samhällsförändring.
Allt vi kan göra för att bidra till detta är såklart väldigt önskvärt. Till exempel finns det nu ett fönster i och med att den nya regimen i Syrien vill ha relationer med andra länder efter Assadregimens fall. Då måste man vara stenhård mot regimen, exempelvis när det gäller att skydda minoriteter i landet.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag göra det jag glömde bort att göra när jag började mitt anförande, nämligen yrka bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)