Fru talman! Det är lite olyckligt att vi har den här debatten just i dag och inte om en vecka, för det är faktiskt så att årets rapport om barnfamiljers ekonomiska situation släpps nu på tisdag av Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen. Med bara ett halvår kvar av mandatperioden kommer den rapporten att fungera som en sorts bokslut för hur väl Tidöregeringen har hanterat den ekonomiska familjepolitiken, och det hade varit intressant att ha den att referera till.

Även utan just den rapporten att luta mig mot känner jag mig dock trygg med följande bedömning av regeringens politik: Den har varit riktigt, riktigt dålig. Under den här mandatperioden har barnfattigdomen i Sverige skenat. Enligt Statistiska centralbyrån har antalet fattiga svenskar fördubblats på bara fem år, till 730 000 förra året. Enligt Rädda Barnen växer vart åttonde barn i Sverige upp i fattigdom, alltså ett till tre av barnen i en normalstor svensk skolklass. Detta är arvet efter Tidöpartierna.

Även om olika aktörer har olika mått och kommer fram till lite olika siffror är alla bedömare nämligen överens: Läget har blivit sämre för Sveriges barnfamiljer och låginkomsttagare under Tidöpartiernas tid vid makten. Vi ser det inte bara i abstrakta fattigdomssiffror, utan vi ser det i vardagen.

Antalet vräkningar har ökat med 30 procent på tre år, och 824 barn vräktes förra året. Det är nästan dubbelt så många som fem år tidigare. Utöver dem finns alla de familjer som väljer att flytta innan en vräkning har hunnit genomföras. Den vanligaste orsaken till en vräkning är helt enkelt att folk inte har råd att betala hyran. Vi ser också att allt fler barn och föräldrar inte har råd att äta sig mätta, och vi ser att fler och fler familjer måste vända sig till civilsamhället för att få pengar till fritidsaktiviteter och till kläder.

Fru talman! Under den här mandatperioden har regeringen sänkt bostadsbidraget med upp till 1 100 kronor i månaden för de mest utsatta barnfamiljerna – och kallat det en historisk höjning. Man har låtit barnbidraget urholkas till sitt lägsta värde på över 50 år – och sagt sig stötta barnfamiljerna. Man har snabbat på avtrappningen av a-kassan – och kallat det en förstärkning. Det är verbal gymnastik som imponerar.

Tidöpartiernas bidragsförakt har faktiskt gått så långt att FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i sin senaste granskning kritiserade Sverige för att ersättningarna i trygghetssystemen är för låga för att trygga svenskarnas mänskliga rättigheter. En av kommitténs tre främsta rekommendationer för att stärka de mänskliga rättigheterna i Sverige var därför att höja och indexera ersättningarna i trygghetssystemen, för att säkerställa att de motsvarar de faktiska levnadskostnaderna.

I stället väljer regeringen och Sverigedemokraterna att gå all in på att montera ned våra gemensamma trygghetssystem, genom ett bidragstak och ett kvalificeringskrav till välfärden – reformer som alla experter är överens om kommer att leda till ökad barnfattigdom, ökad segregation, ökad psykisk ohälsa och sämre skolresultat. Tidöpartierna kallar det en arbetslinje, men vi vet alla vad det egentligen är: en fattigdomslinje.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet erbjuder ett verkligt alternativ i våra budgetar och i de motioner som vi debatterar här i dag. Vi vill att Sverige ska ha ett trygghetssystem som faktiskt erbjuder människor ekonomisk trygghet när tiderna är svåra.

Det innebär en höjning av barnbidraget till 1 600 kronor i månaden, liksom en indexering av det, så att barnfamiljer har råd att köpa kläder efter väder och gå på bio någon gång ibland, även när priserna stiger. Det innebär en indexering av underhållsstödet så att ensamstående föräldrar får det stöd de behöver när den andra föräldern sviker. Det innebär också att bostadsbidraget görs om i grunden så att alla barnfamiljer faktiskt har råd att betala hyran och inte behöver bo i alldeles för trånga och undermåliga lägenheter när hyrorna stiger.

Miljöpartiet vill se en heltäckande reform av bostadsbidraget där nya mål tas fram, där gränserna i bidraget höjs och indexeras, där ålderstaket tas bort, där inneboende ges rätt till bidrag och där förhandsbesked kan ges. På så sätt kan vi få ett bostadsbidrag som faktiskt fyller sitt syfte och som säkerställer att barnfamiljer, studenter och vuxna med låga inkomster har råd med en trygg och bra bostad.

Fru talman! Ekonomisk familjepolitik handlar också om föräldraförsäkringen, och där ska vi inte sticka under stol med att Sverige är i världsklass. Som någon som snart ska bli pappa för första gången och ta ut mina första veckor av föräldraledighet före sommaren kan jag bara uttrycka min tacksamhet till de politiker, av alla partifärger, som har gått före och sett till att vi har det fantastiska system som vi har i dag.

Det innebär dock inte att det inte finns utrymme för förbättring – vad vore vi för politiker om vi inte kunde komma på sätt att göra bra saker lite bättre? Exempelvis behöver möjligheten till föräldraledighet för ensamföretagare stärkas, och villkoren för studenter som går på föräldraledighet eller behöver vabba behöver bli bättre.

Några problem kan lösas genom att man anpassar skyddet för SGI till företagare och studerande baserat på slutbetänkandet Ett trygghetssystem för alla, som presenterades 2023. Andra problem kan lösas genom konkreta förslag som vi föreslår i våra motioner.

Andra reformer vi vill se är att föräldraförsäkringen delas i tre lika stora delar för att främja ett mer jämställt uttag av föräldradagar. Vi vill också förlänga skyddet av föräldrapenningen för deltidsarbetande föräldrar, den så kallade snabbhetspremien, så att fler föräldrar får möjlighet att arbeta deltid utan att för den sakens skull, som i dag, tvingas skaffa barn tätare än vad de kanske egentligen vill och tätare än vad som kanske passar familjen, arbetssituationen och hälsan.

Fru talman! Jag ska avrunda det här anförandet med att citera målet för utgiftsområde 12 i statsbudgeten, det om ekonomisk trygghet för familjer och barn: ”Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer samt minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn.”

Sverige har i dag en regering som bedriver en politik som motverkar de här målen. Det behöver vi inte ha. Den 13 september är det val, och då kan det svenska folket välja en ny regering – en regering bestående av partier som vill stärka trygghetssystemen, inte urholka dem. De kan välja en regering som satsar på välfärden, inte villkorar den, och en regering som förstår att barn mår bäst med mat i magen och ett tryggt hem att bo i.

Sverige förtjänar bättre än Tidöpartiernas fattigdomslinje. Med Miljöpartiet kan Sverige också få det bättre. Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 19.

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 mars.)