Fru talman! När jag var 17 år fick vi vårt första barn. Det är det vackraste som har hänt mig, men det blev också början på en resa genom vårt trygghetssystem – en resa som ibland var både tuff och smärtsam.

Eftersom vi var så unga hade vi inte rätt till föräldrapenning. I stället blev socialtjänsten vår försörjning. Under ett års tid levde vi i ett system där varje krona räknades och vår familj granskades in i minsta detalj för att vi skulle nå upp till det absolut nödvändigaste. Jag minns fortfarande känslan i kroppen – hur det kunde knyta sig i magen av den omänskliga stressen. Jag var såklart glad över hjälpen men också tyngd av den press som följde med den.

För att vara ärlig, fru talman: Att leva i fattigdom är oerhört tufft. Det är direkt existentiellt. Allt i livet handlar om att vända på varje krona.

När vi senare blev myndiga förändrades situationen. Då fick vi rätt till föräldrapenning. Vi fick behålla barnbidraget, och vi kunde söka bostadsbidrag. Det var inga stora summor ens då, men det var mer – och det gjorde en avgörande skillnad, inte bara ekonomiskt utan också för hur det kändes. Det fanns en normalitet i det, en värdighet. Vi var inte längre ett undantag utan en del av ett system. Vi var som alla andra.

Sedan dess har jag burit med mig en stark känsla av tacksamhet – tacksamhet över att vara född i ett land där det fanns en politisk vilja att ge alla barn en rimlig start i livet och att mitt barn inte skulle behöva växa upp i extrem fattigdom bara för att jag var ung. Men det är något som håller på att gå förlorat.

Ibland undrar jag om vi har börjat glömma varför våra trygghetssystem finns. Regeringen pratar allt oftare om människor som en belastning, som om den som behöver stöd är ett problem och som om den som hamnar i en svår situation har sig själv att skylla. Det är en farlig utveckling, för sanningen är den att de flesta av oss någon gång i livet kommer att behöva hjälp. Våra trygghetssystem finns för att vi ska kunna känna oss trygga, för att vi inte ska ramla ut i fattigdom och för att vi ska få nya möjligheter att växa.

I våras var jag i Colombia, och då såg jag en ung mamma sitta på gatan med sitt barn i famnen och be om pengar. Det var en bild som dröjde sig kvar, för det slog mig hur skör skillnaden faktiskt är. Hade jag fötts någon annanstans kunde det ha varit jag som satt där. Och hade hon fötts här kunde det en dag ha varit hon som stått i den här talarstolen som en mamma som en gång haft en tuff ekonomisk situation men som med lite av samhällets hjälp kunnat ge sina barn en trygg uppväxt och sig själv en tillvaro att vara stolt över.

Det var just det som en gång gjorde Sverige till ett drömmarnas land – att bakgrund inte behövde avgöra hela framtiden och att fattigdom var något vi skulle hjälpa människor att komma ur. Men något är på väg att tas ifrån oss. I dag ser vi hur klyftorna växer. Allt fler barn lever i ekonomisk utsatthet och ensamstående föräldrar, oftast kvinnor, pressas allt hårdare – så hårt att en av tre det senaste året har avstått från att själv äta sig mätt för att kunna ge sina barn mat och så hårt att 276 000 barn lever i ekonomisk utsatthet.

Samtidigt hänger våra trygghetssystem inte med. Våra skyddsnät är under attack. Barnbidraget har inte följt med i kostnadsutvecklingen, bostadsbidraget har urholkats och regeringen har valt att ta bort tillfälliga förstärkningar trots att behovet finns kvar – detta trots den extrema kostnadsutveckling vi alla drabbats av och trots att regeringen ser hur hårt barnfamiljer tvingas kämpa. Det, fru talman, är inget annat än skandalöst.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det i stället är hög tid att stärka den ekonomiska familjepolitiken och ta i med hårdhandskarna mot den ekonomiska utsattheten. Vi vill därför höja barnbidraget med 400 kronor, införa två extra barnbidrag under sommaren och indexera familjepolitikens ersättningar så att de följer kostnadsutvecklingen. Vi vill införa en permanent höjning av bostadsbidraget. Vi vill höja inkomstgränserna så att fler får rätt till stödet. Vi vill dessutom att även hushåll utan barn ska omfattas, för i grunden handlar det här om vilket samhälle vi vill vara.

Jag vet hur det känns att inte kunna ge sitt barn det man vill. Men jag vet också vad som händer när tryggheten finns där, när ekonomin går ihop och när stressen släpper. Då växer människor. Då öppnas möjligheter. Det är så vi får människor att bli en del av en större gemenskap och ger en verklig chans till en ljusare framtid för våra barn. Dit når vi inte genom att göra fattiga människor ännu fattigare.

Fru talman! Vi kan inte prata om familjepolitik utan att prata om jämställdhet. För några veckor sedan fick vi här i riksdagen ta del av hur det egentligen går med jämställdheten i Sverige, och det är ärligt talat en dyster verklighet.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Under regeringens tid vid makten har kvinnors löner utvecklats åt fel håll. Sjukskrivningarna har ökat. Kvinnor tar än större ansvar för vab, för hemmet och för det obetalda arbetet. I stället för att röra oss framåt ser vi hur ojämlikheten mellan kvinnor och män nu ökar.

En avgörande faktor bakom detta är hur vi fördelar tiden med våra barn. I dag tar kvinnor ut omkring 70 procent av föräldraledigheten. Det är mer än dubbelt så mycket som män. Det här är inte en detalj i statistiken. Det är en av de starkaste drivkrafterna bakom ojämställda löner, sämre karriärmöjligheter och lägre pensioner för kvinnor. Under lång tid har utvecklingen ändå gått mot ett mer jämställt uttag, om än långsamt, men nu ser vi hur även den blygsamma utvecklingen har stannat av. Då måste vi börja tala klarspråk.

Argumentet att politiken inte ska lägga sig i familjers beslut låter tilltalande, men i praktiken innebär det att vi accepterar ett system där kvinnor fortsätter att ta ett större ansvar och också betalar priset för det genom hela livet. Det är svårt att kalla det verklig frihet, för det som sker i hemmet är inte isolerat från resten av samhället. Konsekvenserna syns i lönekuvertet, i sjukskrivningstalen och i pensionerna. Frihet under ansvar är en viktig princip, men när ansvaret gång på gång faller ojämnt kan vi inte blunda. Då behöver politiken kliva in.

Samtidigt måste vi vara ärliga med att det inte bara handlar om normer utan också om ekonomi. Löneskillnaderna gör att det ofta framstår som mer rationellt att kvinnan är hemma längre, och den som är hemma längre halkar i sin tur efter ännu mer. Det är ett mönster som förstärker sig självt. Just därför behöver vi bryta det.

Vi menar att det är dags att ta nästa steg och införa en individualiserad föräldraförsäkring. Men det räcker inte. Vi måste också höja taket i föräldrapenningen så att fler har råd att faktiskt dela lika. Målet bör vara att minst 80 procent av löntagarna får ut 80 procent av sin lön. Grundnivån måste höjas. Den har stått still alldeles för länge och riskerar att cementera ojämlikheten ytterligare.

Låt oss vara ärliga: Det är svårt att med hedern i behåll säga att man satsar på den ekonomiska familjepolitiken om man inte samtidigt satsar på jämställdhet.

Jag yrkar bifall till reservation 2.