Fru talman! Jag fastnade framför allt i två av de frågor som ledamoten ställde. Det jag vill börja med att svara på är det som ledamoten nämnde kort på slutet om språkkrav på våra fartyg. Jag delar inte riktigt ledamotens åsikt att svenska kanske ska vara ett krav för alltid. Vi ser ju att engelska blir vanligare och vanligare och är någonting vi lever med i vardagen i hela vårt samhälle. Vi har också väldigt lika nordiska språk. Det är fullt möjligt för någon som pratar norska och någon som pratar svenska att förstå varandra, liksom för någon som pratar skånska och någon som pratar danska. Jag och vår sida i politiken är öppna för att se över det här och i alla fall göra en analys av vad det skulle innebära. Jag vill inte stänga den dörren helt.

Ledamoten pratade också om kompetensförsörjningen. Jag skulle vilja lyfta frågan om att få våra studenter att stanna i yrket. När jag besöker våra sjöfartshögskolor, till exempel i Kalmar, träffar jag studenter som vittnar om att många av deras äldre studentkamrater som utbildat sig inom sjöfarten går i land och jobbar med helt andra saker än sjöfart. Energibranschen tar många av dem som är utbildade, då det är liknande arbetsuppgifter. Men studenterna själva vittnar om att de utbildar sig för att de vill jobba på svenskflaggade fartyg.

Det här går hand i hand. Utan svenskflaggade fartyg får vi inte studenter som går vidare för att jobba inom branschen. Utan studenter som ska in i branschen får vi inte svenskflaggade fartyg.

Jag tror att vi ska sitta still i båten en liten stund och se hur det här utvecklar sig. Men jag delar ledamotens oro över kompetensförsörjningen. Det är en av de största utmaningarna framöver.